Det ligger en mack mittemot. På en skylt uppmanas förbipasserande att gå in på Facebook och gilla macken. Den är obemannad och har fyra pumpar. Sara är inte en sådan som gillar saker på Facebook, men om hon någon gång ska gilla något ska det vara just den macken. Det skulle kännas så befriande meningslöst. (s. 12).

Om livets meningslöshet och livets längtan efter mänsklig närhet och någon slags mening handlar Linn Bursells debut Allt som är. Berättelsen om de två kvinnorna ur helt olika generationer som möts och hur deras relation utvecklas under romanens gång är en stark berättelse som hade kunnat räcka för romanens 174 sidor. Inledningen är lysande med en alldeles förträfflig beskrivning av hur krampaktigt gärna Sara och Ester vill mötas genom att vara alldeles tvära, sura och genom att vägra visa hur mycket de faktiskt behöver varandra. De inledande sidorna vibrerar av deras längtan efter kommunikation.

Sara är en ung tjej som känner sig ensam trots att hon har både vänner och familj som vill ha kontakt med henne. Hon hoppar mellan olika jobb inom hemtjänsten tills hon till slut får jobbet att enbart ta hand om Ester, en tvär och ilsken gammal dam som bor på Östermalm. Genom de olika generationsperspektiven tar Bursell chansen till samhällskritik av både gårdagens och dagens samhälle.

Berättelsen om de två trasiga kvinnornas relation utmynnar snart i någon slags ramberättelse som Bursell använder för sin samhällskritik. Berättelsen tenderar därför att gapa över för mycket och trots att alla stickspår och utvikningar är både välskrivna och ofta drabbande så är det inte alltid som de tillför något till huvudberättelsen. Kvinnorna som är så fullständigt närvarande och levande i inledningen av romanen blir snart representanter för att berätta något annat.

Men allt i allt är detta en lovande debut och jag ser fram emot en uppföljning av någon av sidoberättelserna som en egen roman i framtiden.