Om någon hade slitit pärmarna av den här boken, och sedan gett mig inlagan utan nån som helst indikation på vem som hade skrivit den, då skulle jag ändå ha gissat på Thomas Tidholm som författare. Han har en säregen stil och ett språk som är lätt att känna igen (och som jag är mycket förtjust i).

Hilding Kvists minnen är en livsberättelse i form av korta anteckningar från olika perioder i huvudpersonens liv. Det utspelar sig i Hälsingland nån gång under första halvan av nittonhundratalet. Att allt händer i de delar av Sverige som min släkt kommer ifrån är extra roligt, jag hör min mormors och min mammas röster när jag läser ortsnamn som Lobonäs och Regnsjö. Det ger mig en extra dimension och lägger en romantisk vadmals/sågspånsdoft till texten. Även en läsare utan hälsingerötter har dock mycket att hämta, här finns livet och erfarenheten med en extra snurr.

Att kalla det en dagboksroman känns överdrivet, men anteckningarna spänner över ett helt liv. Från en alltför kort barndom till en smådyster och trilskande ålderdom.

Här finns olycklig och (hyfsat) lycklig kärlek. Meningslöst arbete, dagdrömmeri och dagdriveri. Vänskap, osämja och långsinthet. Folkparksfyllor, verklighetsflykt och hemmakvällar. Bakom allt detta lurar den stora livsgåtan: Vem är man, vad ska man bli och hur ska man göra för att få allting att gå ihop? Hilding själv har uppenbarligen inte en susning.

Baksidestexten beskriver Hilding som en loser, ett lite olyckligt ordval (och ett uttryck jag avskyr). För att vara en förlorare måste man väl ändå ha gått med på att tävla från början? Den Hilding som jag ser i boken skulle aldrig ha ställt upp på att livet är en tävling. Hans liv är väl snarare (som de flestas) en serie av mer eller mindre förvånande händelser. Först i efterhand bildar de en berättelse. Man skulle säkert kunna bli irriterad på att han bara tycks låta saker hända och inte har någon plan för framtiden, men att tro något annat om sitt eget liv misstänker jag är självbedrägeri.

Hilding Kvists minnen är skrivna med Thomas Tidholms sedvanligt lakoniska och sorglustiga ton, mellan raderna lurar oftare avgrunden än euforin.

Tidholm är en av de (få) svenska författare jag (med lyckat resultat) rekommenderar till vänner och bekanta. Har man inte läst honom tidigare så fungerar Hilding Kvists minnen väldigt bra som en ingång till hans författarskap. Jag rekommenderar absolut ett inköp och en genomläsning. Ta därefter en promenad till biblioteket och låna upp dig på hans tidigare produktion.