"A million pieces" av James Frey har blivit en storsäljare i USA. Det är en bok som handlar om författarens egna erfarenheter av fängelsevistelser och drogproblematik, och vänner som läst den säger att den är otroligt bra, både rolig och gripande. Den före detta kåkfararen James Frey har alltså tagit sig ur sitt missbruk, skrivit en bok – som dessutom är bra – om sitt liv på botten, och lyckats bli miljonär på kuppen. Det finns bara ett problem med den här storyn, och det är att den inte är sann.

Eller rättare sagt, det son inte är sant är att James Frey har upplevt allt det han själv i boken utger sig för att ha gjort. Problemet är alltså inte i boken i sig, utan det faktum att den hävdas vara sann. Hade James Frey kallat det hela för en roman så skulle problemet aldrig ha uppstått. Men då kanske den inte skulle ha sålt lika bra heller.

Här i Sverige har Per Gunnar Evander skrivit den rosade självbiografiska boken "I min ungdom speglade jag mig ofta". Den handlar till stor del om en av Evanders döttrar, som dog i en bilolycka. Men frågan är hur självbiografisk den boken egentligen är? Evanders andra dotter hävdar att hans skildring av far-dotter-relationen är förljugen och att den utgör en kränkning av hennes döda syster. Evander har uttalat sig i tv om hur uppståndelsen lett till en andra tryckning för boken, det vill säga ökade försäljningssiffror, men han håller också fram det faktum att det är hans sanning som skildras i boken och han har en rätt till den. Må så vara, det är möjligt att sanningen aldrig kan vara annat än subjektiv, men kan verkligen två helt olika versioner av ett skeende som inträffat i verkligheten vara lika sanna?

I fråga om känslor så är svaret helt enkelt att ja, det kan de. Vi upplever saker olika. Jag kan inte uttala mig om huruvida Per Gunnar Evander var en kärleksfull far eller inte, och jag kan inte heller avgöra huruvida han tror på den version av sanningen som han lagt fram i sin bok. Men om vi i exemplet James Frey drar slutsatsen att det bakom hans agerande faktiskt fanns en tanke om att sanningsstämpeln kunde få hans bok att sälja mer, så var det nog knappast så Evander tänkte. För det är en sak att han är glad åt de ökade försäljningssiffrorna, men det är en helt annan att hävda att det var därför han kallade den självbiografisk.

Kanske var det helt enkelt som han själv säger; han ville ge sin bild av saken. Och kanske var det inte så mycket andra människor han ville visa upp den bilden för som för sig själv. För genom att skriva något, genom att hävda något som varande sant, så besvärjer man verkligheten, utmanar den om att överbevisa den version man själv lagt fram. Ibland är livslögnen det enda sättet att leva med sig själv som finns kvar. Vi är nog alla benägna att göra vår egen version av verkligheten till den allenarådande, åtminstone för oss själva, och varför, jo för att ur den versionen kan vi härleda alla våra tankar och känslor och handlingar, och på så sätt förklara och rättfärdiga dem.

Det råder en trend i samhället idag som premierar det sanna. Självbiografiska böcker, gärna baserade på fruktansvärda livsöden, säljer som smör och förlagen ger ut böcker försedda med en stämpel på framsidan där det står EN SANN HISTORIA. Men borde inte det viktiga med en historia vara att den skulle kunna vara sann? Det är en boks språk, stil och story som avgör dess litterära kvaliteter, inte dess anspråk på att innehålla absolut sanning. Hävdar man att det man skriver är sant så utsätter man sig också för vissa risker. Per Gunnar Evander må vara en god far i sina egna ögon, och han har rätt att skriva det. Men om man utgår ifrån att sanningen är relativ så fort mer än en person är inblandad i en viss händelse, vilket är Evanders huvudargument för att få skriva som han gör, så kan man inte räkna med att andra ska acceptera den bild av verkligheten man själv presenterar. Eller att de ska ha fel när de invänder mot den.