Det är något bekant med Grates bilder. Som om jag hade sett dem tidigare. Och det är ingen negativ kritik. Han arbetar i en tradition. Svartvitt, det doftar svensk 80-talsfotografi. Jag tänker inte nämna några namn för det skulle kunna leda fel. Hans bilder är hans alldeles egna.
Det här är en slags flanörfotografi som har en lätthet och samtidigt en lugn eftertänksamhet. Detaljer i naturen, händer som söker sig till varandra eller tankspritt plockar på ett byxben. Ibland bränner det till som i porträttet av en lidande äldre kvinna. Eller är hon redan bortom allt lidande? Om man betraktar bilden noga så kan man ana en uppgivenhet, ett accepterande. Det är en mycket gripande bild.
Han har samlat på sina intryck länge och valt noga. De äldsta bilderna är från Köpenhamn 1999. Det är de vardagliga motiven han fångar. Den gamla trägrinden som står där i skogen bland kirskålen, oanvänd, lutad mot en björk. Jag tycker om att bilderna ställer frågor men utelämnar svaren. Hur såg rocken ut som hängde där på vinden och som bara har lämnat en skugga på väggpappen? Och vart var hen på väg, hen som plötsligt ändrade riktning i den våta cementen?
Boken handlar om minnen. Om de äldre med så mycket levnad bakom sig. Hus med sedan länge igenbommade dörrar. Flagnande affischer med bortglömda attraktioner.
Det är lite som en meditativ ögontvätt, att stilla betrakta de fyrkantiga bilderna.
Publicerad: 2012-05-22 00:02 / Uppdaterad: 2012-12-28 23:04
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).