Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9185697087 |
Sidor | 270 |
Dylan. Madonna. Lennon. Elvis. Fan, Britney också. Några till kan ni säkert komma på.
Vi snackar inte antal sålda skivor. Det finns några musiker (och för all del författare, målare, skådespelare…) som av olika skäl blir mer än bara stjärnor, mer än bara hitmakare. De där som gör precis rätt sak vid precis rätt tillfälle för att i stället upphöjas till Fenomen, Ikoner, Arketyper. Såna där som är så djupt inne i det allmänna medvetandet att alla har någon form av förhållande till dem även om de inte egentligen lyssnar på dem, såna där som fortsätter att vara nyheter vad som än sägs om dem även om det gått 20 år sedan de gjort något intressant – eller i många fall ens dragit ett andetag. De där som knappt ens tillhör sig själva längre eftersom de tillhör oss alla.
Bruce Springsteen hör på något vis hemma i det där gänget – inte minst, paradoxalt nog, i Europa där han i någon mån blivit lika mycket en symbol som en människa av kött och blod. Det är en smått bisarr känsla att som en ursvensk finna sig skråla ”I was boooooorn in the USA” tillsammans med tiotusentals andra som på sin höjd varit i USA på en veckas semester. Vem sjunger för vem egentligen?
Det är lite från den vinkeln många av texterna i den helsvenska antologin Springsteenland angriper sitt ämne, vilket är rätt uppfriskande. I centrum står inte personen Springsteen, annat än möjligen i de möten skribenterna haft med honom – hur intressant är egentligen den där lille New Jersey-bon som människa? Fan, han har ju knappt ens haft några rejäla rockstjärneskandaler att skriva om, så att sätta ihop någon The Dirt på Springsteen skulle bli en rätt hopplös uppgift. Nej, i stället försöker bidragen här gå till botten med frågan: varför just Springsteen? Vad är det som gör just honom så gigantisk även 25-30 år efter att han (enligt många, mig t ex) nått sin artistiska höjdpunkt, varför förvandlas hans konserter ofrånkomligen till snudd på väckelsemöten, varför har så många ett så intensivt förhållande till en artist som till skillnad från många andra mest verkar vilja framställa sig som en vanlig arbetargrabb?
Naturligtvis innebär det att vi får väldigt olika perspektiv – allt från de nästan helt okritiska fansen, till ingående analyser av Springsteens plats i den amerikanska berättartraditionen (någonstans mitt emellan Seeger, Elvis och Steinbeck, ifall ni inte redan hört det), till sardoniska funderingar om Springsteen som modeikon. Någon som är förvånad över att Lokkos inställning till honom är lite halvljummen?
Men alltså frågan hela tiden: vad är så jävla speciellt med Springsteen? Kanske kommer Pierre Hellqvist rätt nära sanningen när han konstaterar att
på scen är eufori-Brooooce uteslutande ämnad åt att vara till lags. Trots att det talas om att han har fansen som i en liten ask är det snarare Springsteen som är helt underställd publiken. Hans främsta uppgift numera är att langa fram den storbildsskärm som åhörarna behöver för att projicera sina egna liv på; en ambulerande självhjälpsverkstad.
Sådär blir det naturligtvis varje gång en musiker (författare, målare, skådespelare) säger något som man lätt kan relatera till sitt eget liv: alla hänger upp sin tolkning på det, och när musikern sedan (som Springsteen) konsekvent levererar ungefär samma sak finns det en väldig trygghet i det. Som Bengt Ohlsson konstaterar i den lätt skönlitterära ”Big Man” har Springsteen sällan tagit några större risker att skrämma bort sin publik; det är kanske lite paradoxalt för en artist som skrivit så många låtar om att länga efter något bättre, men man vet vad man får med Springsteen.
Men samtidigt finns här också de som försöker fånga det unika i just Springsteen, det som gör att han trots allt fått den där statusen, och gör det smått lysande. Camilla Larssons passionerade hyllning till mästerverket ”Highway Patrolman” och Sean Penns film på samma story, eller Harald Gatus försök att spåra Springsteens arbetarklassromantiks historiska rötter i ett USA som nu återigen är på väg in i en lågkonjunktur liknande den som Reagan en gång lovade var något de kunde glömma – och han gjorde det, till Springsteens och många andras förvirring, till tonerna av den rejält samhällskritiska ”Born in the USA”. Som sagt, alla hänger upp sin bild av vem Springsteen är: gubbrockare, soulrebell, feminist, kulturimperialist, frälsare, underhållare, samtidstolkare…
Springsteenland är trots en del ganska oinspirerande bidrag intressant läsning, en studie i hur vi upplever och tar till oss något så enkelt som tre gitarrackord och en text; hur det kan förändra livet för vissa, hur det tack vare historiska och kulturella sammanhang kan berätta en historia som är bra mycket större än som faktiskt sägs på den där 3-minutersskivan… Någonstans handlar den nog om Springsteen också. Men vad är egentligen en musiker (författare, målare, skådespelare) utan en publik?
(Personligen är mitt största minne av Springsteen live den väldigt lättviktiga ”Light of Day”, som på Stadion för 9 år sen förvandlade hela publiken till en enda extatisk nävarna-i-luften-kör och tammefan fick hela gänget att välta snett bakåt åt vänster när den drog igång sista versen. Vem har sagt att rockmusik måste vara djup jämnt? It ain’t no sin to be glad you’re alive. Jag är inte helt säker på att någon av texterna här kommer i närheten av att förklara den känslan.)
Publicerad: 2008-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-19 16:18
En kommentar
Den förmodligen bästa bok som skrivits om the boss!!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).