”Till helgen ska vi ta långa härliga skogspromenader, koka äppelmos och baka, ja vi ska bara mysa tillsammans hela familjen!” säger kvinnan med hunden i sitt koppel. Hennes blonda hår har en glad uppåtböj längst ut i topparna. Den svarthåriga kvinnan med rutig kjol har vita ögon och grisnäsa. Hon böjer sig fram och svarar glatt ”… tack, det där har jag inget med att göra men du ska veta att jag tycker det är helt okej, jag dömer ingen!”

Nina Hemmingssons serierutor syns flitigt på diverse kylskåp och facebookprofiler i bekantskapskretsen. På sitt förra seriealbum Jag är din flickvän nu poserar den svarthåriga tjejen, hennes alter ego, med en brandfackla i handen, redo att bränna ner en hel by. Med ryggen lätt framåtböjd bligar hon på åskådaren. Jag tar för mig, tycks hon säga, och här finns inga kompromisser. Precis så här är jag. Och vet du vad? Nu är jag din.

Jag har Mina vackra ögon som toalettlektyr. Tills jag inser att jag inte kan låta den vara utan släpar med den in till sängen. Läser några rutor till, lägger den på nattduksbordet för att återuppta den imorgon. Tills jag inser att jag inte kan sluta utan genast måste ha mer. Det är ett enormt beroende som väckts av alla dessa arga serietecknare tillsammans; Nina Hemmingsson i klubb med Liv Strömqvist, Sofia Olsson och Nanna Johansson. Det handlar om befrielsen i att vända på könsrollerna. Styrkan i att få kräkas på samtiden, få ta all plats ett tag, vända på strålkastarljuset. Få köra upp alla goda råd om att se ljuset i mörkret rakt upp i röven.

Inför kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop förra sommaren gjorde Nina Hemmingsson serien Prinsessan och gemålen för Aftonbladet. En självupptagen prinsessa, trött på sin roll, oförmögen att förstå sig på vanliga människor, med en Daniel som hänger med som en stackars disktrasa. Här finns serien med i sin helhet, och jag myser åt hur elak den faktiskt är. Och funderar över hur den togs emot i slottet.

”Mormor, du och morfar var ju gifta i femtifyra år innan du blev änka. Vad var det egentligen du föll för hos honom?” Det söta paret går promenad, hans arm ligger om hennes, kjolen har spets i nedre kanten. Några steg före dem: en grå mormor med skarpa glasögon. ”Föll å föll”, säger mormor. ”Det var väl så att han inte gillade mig något vidare och då fick jag liksom tvång.”

Återkommer från förra boken gör även krogscenarierna, med mannen som spelar man, charmerande med lilla gumman-blicken, den som alltid brukar funka. ”Och vad är det för funderingar som döljer sig bakom de här vackra ögonen?” säger han. Och jag fascineras över hur det jämt är lika roligt med den arga vändningen. ”Helt vanliga tankar bara, hurså? Vanliga och normala! Insinuerar min herre något? Ni är inte så lite fräck!”

Mina vackra ögon är en glad pungspark med händerna i midjan. Hemmingsson har tummen i ögat på samtiden, och jag blir mer och mer övertygad om att serieformen är den bästa formen för satir vi har just nu. Eftersom den så snabbt och lätt når alla. Det enda tråkiga med den här boken är att den tar slut. Jag vill ju aldrig att den ska göra det.