När jag läser boken Ut! – en guide till att njuta av livet utomhus av Anna och Emil Jönsson Haag ramlar de över mig. Minnena av utevistelser med de egna barnen. Det har varit små utflykter och längre utflykter. Någon gång med alldeles för lite matsäck och slarvig kartläsning. Andra gånger helt utan missöden. En ask med småländska jordgubbar som smakat gudomligt invid sjön i tallskogen när vi hade promenerat kanske bara en halv kilometer.

Både Anna och Emil Jönsson Haag har en gång tävlat inom svensk landslagsskidåkning men avslutat sina professionella idrottskarriärer. Men den bok som de skrivit handlar inte om tiden som elitidrottare. I stället har de skrivit om hur de idag gärna gör olika turer tillsammans med sina barn. De tycks vilja inspirera vuxna som tvekar inför att göra en utflykt därför att barnen är små.

Bokens budskap kan sammanfattas med att uteliv inte handlar om prestationer. Det handlar inte om att bestiga bergstopp efter bergstopp. Visst är det kul att planera (Emil njuter av planeringsfasen), men det viktigaste han lärt sig tillsammans med sin partner Anna är modet att våga ändra sin plan. Någon gnäller, vädret blev inte som man tänkt sig. Ibland kan de vuxna komma överens om att sällskapet delar på sig.

De tipsar om de korta utflykterna som bara är något hundratal meter från huset där de bor. När det gäller de längre utflykterna har de gärna andra vuxna med sig för att de då kan hjälpas åt med de olika viljorna och energinivåerna.

Det är också tillåtet att ha trix för att lugna upprörda barn. De lyfter fram möjligheter när ett barn sover – nämligen att de då kan gå i raskare takt. Eller för att återgå till något som nämndes ovan – en tur kan och får avslutas tidigare än vad som var tänkt. Och en topp är inte nödvändig att bestiga.

Uteliv betyder inte alltid skog, ängar eller fjäll. I vårt avlånga land finns många platser som också ligger vid havet eller vid sjöar. För att inte tala om alla svenska städer. För uteliv i staden med barn rekommenderar de äventyr på morgonen:

Att kliva ut på gatan i en stad som fortfarande sover, få möta de första nyvakna människorna och se allt sakta vakna till liv är något speciellt. Gatorna känns plötsligt helt annorlunda och man ser andra saker än man vanligtvis gör. Ljuset, det varma, gör något med allt. Ett skimmer. Allt blir lite mer romantiskt.

De fina fotografierna visar hur variationsrikt uteliv i familjen Jönsson Haag är. Några bilder avslöjar också att det finns stunder med utmattning. Allt är inte hundra procent mysigt alla gånger. Vissa kapitel har checklistor, som jag tycker är smarta. Enkelhet är okej. En burk med gulaschsoppa kan smaka gudomligt för den hungrige som gått längre än det var tänkt.

Absolut märks det också att författarna är vana att testa sina egna fysiska gränser, konstigt vore det väl annars. I avsnittet om Anna får hon berätta om sitt drömäventyr. Jag kan njuta av läsningen utan att själv ha samma dröm.

En släkting muttrade en gång lite nedlåtande när våra döttrar var små: ”gör ni inget annat än går i skogen med stövlarna på?”. Jag förstod inte riktigt vad hon ville uppnå med orden som föll. Vi hade ju kul! Vi gjorde små äventyr. Om så bara hemmavid i motionsslingan då vi en gång gick upp på höjden intill och spanade på kometen Hale-Bopp (året var 1997). Där intog vi en enklare kvällsmiddag tillsammans med grannpappan och hans barn.

Hur bemötte jag för övrigt släktingens kommentar? Äh, den fick passera utan motreplik. Jag har under åren som passerat fortsatt göra utflykter – något som gett mig återhämtning men också satt många färger på min vardag. Nuförtiden sker det ibland med sällskap av barnbarnet på tre år. Han har hittills inte protesterat när han fått klättra över stock eller sten. Uteliv är som gjort för honom och det tror jag gäller många andra barn och vuxna i vår bekvämlighetsinrättade värld.