Litteraturen är ett mastigt kulturområde. Den som vill hinna läsa varje lands viktigaste klassiker under en levnadsålder får nog börja på BB. Vi andra får vända oss till essäsamlingar för att bli presenterade för verk eller författarskap som inte hunnits med.

I boken Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt hämtar Kristoffer Leandoer inspiration från en mängd kulturyttringar som speglar hur människor och samhällen formats i olika tider. De litterära referensernas bredd är omfattande; exempel hämtas såväl från antikens epos som från genrelitteraturen fantasy och science fiction.

Essäerna vill peka på hur dubbla krafter samexisterar i människor och samhällen. Hemlöshet och hemmahörande, flykt till och flykt från, längtan hem och längtan bort. Denna inre motsättning utgör ofta en kärna i författares, musikers och filmskapares verk.

Jämsides existerande motpoler finns i de flesta livssituationer. Fängelse ter sig i den första anblicken som dystert, men för en del är platsen en vilopunkt eftersom man inte längre behöver fly och se sig om hela tiden. Så är det med livets slutpunkt också. I döden får man vila.

Jag fastnar för flera essäer under läsningen. Bland annat den med rubriken Soldatens återkomst. Kulmen i Odysséen – att hjälten måste hämnas på människor som tagit sig friheter medan han varit borta – har ofta varit ämnet i film och romaner skrivna under 1900-talet. Det är ett tema som återfinns också i berättelser utanför den traditionellt västerländska kultursfären. Leandoer introducerar mig för vietnamesiska författare, vars romaner skildrar krigens outhärdliga sidor. De enkla fotsoldaternas villkor ligger långt ifrån krigsstrategernas visioner om heroiska insatser. Tanken på hemma är dubbel. Inte alla soldater delar sina kamraters hemlängtan – i varje fall inte soldaten som saknar något att älska i det vanliga livet.

Slutsatser presenteras ömsom i neutral ton ömsom med tydliga ställningstaganden. I fallet med den franska kolonialismen i länderna Vietnam, Laos och Kambodja hörs en frän kritik mellan raderna. Fransmännen lärde ut sina sånger i vietnamesiska skolor och hyste inget som helst intresse för vietnamesisk kultur. Ett undantag utgjorde författaren Léon Werth som fördömde kolonialmakten redan på 1920-talet. Både Werth och Leandoer har upplevt västerlänningens besinningslösa vrede mot lokalbefolkningen, som leder till ett av-förmänskligande. När fransmännen härskade i Vietnam sjönk läskunnigheten. Ett faktum som avslöjar hur makt kan söndra en befintlig kulturs värden.

Starkt intryck gör även avsnittet som behandlar hur kulturen ofta idealiserar barndomen. Här genomsyras tankegångarna av en intellektuell ärlighet. Leandoer påminner om hur barndomen dyrkas på felaktiga grunder i de kulturella yttringarna. Egentligen handlar den vanligt förekommande bilden av barndomen som ett paradis om något helt annat. Enligt Leandoer bottnar den i en längtan efter barndomens många ögonblick av hänförelse. Men att vara barn, innebär inte ständig lycka – begränsningar och hinder fyller de flesta barns vardag. Nära denna barndomsdyrkan ligger även tillbedjan av idoler. Idolen blir ett offer för publikens drömmar; idolen blir projektionsyta för andras drömmar.

För mig blev läsningen en överraskning även på ett annat plan. De många kvinnliga författarna och deras verk får stor plats. Flera analyser, argumentationer och speglingar är intressanta bidrag till det litteraturvetenskapliga perspektivet. Mina fördomar om att Leandoer skulle vara en kulturman i den klyschiga bemärkelsen uppfylls inte.

Är då läsning mest en läsares eller författares flykt från en svårmanövrerad verklighet, som Leandoer är inne på? Jag tycker om frågan och reflekterar en stund. Jag har inget att invända mot det grundläggande resonemanget. Böcker ger ofta tillskott till de egna erfarenheterna, såväl fakta- som underhållningsmässigt – och under tiden för min läsning, behöver jag inte befatta mig med vardagens dramatik.

Men ibland frågar jag mig efter att ha läst ut en bok om det finns ett övergripande plan som binder samman delarna och formar något större? Faktiskt hände detta i mötet med denna essäsamling. På ett omärkligt sätt drar Leandoer fram tusenåriga maktförhållanden i ljuset. Skillnaderna mellan kolonialmakten och det koloniserade landet, mellan vuxna och barn samt mellan teknisk utveckling och våldförd natur utgör ett spänningsfält med stor laddning. På samma sätt som cigarrettrök kan sippra in genom springor och fylla ett rum, på samma sätt växer vissheten om nödvändigheten i att skriva om historien. Att läsa texter med sådana perspektiv väcker i det närmaste revolutionerande känslor. Läsningen har skapat en längtan i mig att få uppleva en tidsålder där alla människor – kanske allt levande – behandlas likvärdigt.

Det är nog ingen överdrift att kalla Leandoer för en böckernas storkonsument. Han har varit verksam i många år som en röst för litteraturen och även mottagit priser för egna alster. Återstår att se om denna breda essäbok också föräras ett pris, nämligen Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok.