Den populärvetenskaplige författarens dilemma är svårbemästrat; att föra med sig erövringar från forskningens frontlinjer och ställa läsaren inför dessa innersta sanningar. Ofta rör det sig ju om teorier som bara genierna förstår. Men det gäller alltså att få oss dödliga att hisna en aning, och det utan att irra bort sig i ekvationer och formler som för flertalet framstår som grekiska.

Hur då göra? Den brittiske fysikern Stephen W. Hawkins fick ett råd inför publicerandet av sin bok Kosmos – en kort historik. I förordet skriver han att för varje ekvation som togs med skulle försäljningssiffrorna halveras, så han nöjde sig med Einsteins E=mc2, på vinst och förlust så att säga. Det visades att Hawkins oroade sig i onödan, hans bok sålde astronomiska upplagor och bildade skola för genren.

Man kan lätt tänka sig att Simon Singh måste våndats en del framför ordbehandlaren när historien om matematikvärldens mest berömda problem skulle nedtecknas. Här har vi en relativt enkel problemställning (varje grundskoleelev har väl drillats på Pythagoras sats), men merparten av historien om Fermats gåta är intråcklad i de 350 år av matematisk landvinning som slutligen ledde fram till ett bevis. Det är ingen process som låter sig beskrivas för de stora massorna. Att boken över huvud taget är möjlig, bygger på historiens mättnad av anekdoter och levnadsöden bortom elliptiska ekvationer och induktionsbevis.

Självfallet är det den gåtfulla Pierre de Fermat som fascinerar, matematikens gossen Ruda som på 1600-talet älskade att gäcka sina kollegor med intrikata problem. Eftervärlden lyckades lösa alla hans gåtor utom en, Fermats sista sats, den som hävdar att det inte finns några heltalslösningar till Pytagoras ekvation över potensen två. I marginalen till en bok nedtecknade Fermat att han funnit "ett i sanningen underbart bevis för detta påstående", men det var för snålt om plats och beviset uteblev!

Euler, Gauss, Newton och Kovalevsky är bara några av de matematiska giganter som passerar revy i jakten på beviset. Den som slutligen skulle lösa gåtan skulle också platta till alla de som dukat under bland siffrorna. Sålunda flockades både genier, vanliga matematiker och rena skojare runt beräkningarna.

Berömmelsen tillföll slutligen engelsmannen Andrew Wiles som 1995, efter åtta års hemlighetsfull sifferexercis, stadsfäste Fermats påstående:

Satsen gäller!

Det finns inga fler heltalslösningar än potensen två! Den matematiska atombomben var ett faktum och några år senare var Simon Singh’s bästsäljare likaså.

För att återknyta till Hawkins råd, så rymmer Singh´s bok ganska många formler, vilket ju inte tyckts avskräckt köparna. Gymnasiematten räcker förvisso ganska långt, men ibland tycks mig uträkningarna bara uppta onödigt utrymme, vilket något drar ned helhetsintrycket (bra är dock att ett flertal passerats till bilagor längst bak i boken vilka är nyttiga och underhållande som hjärngymnastik).

Men det är fascinerande läsning, och visst hisnar man, framförallt av hur detta matematiska monster avtecknar sig mot historien. Det utgör dess skönhet nu när gåtan en gång för alla är löst.