Systrarna Hedman, som Mia Fernando och Sofie Twal Hedman ofta kallades som barn, har skrivit om sin uppväxt i den Livets Ord-inspirerade församlingen Karisma Center i Stockholm. Församlingen startades 1996 med stora ambitioner om att ha 20 000 medlemmar år 2020 men redan 2005 gick den i konkurs. Församlingen löstes upp eller gick samman med en annan pingstförsamling, beroende på hur man vill se på saken. Mia och Sofie är barn, 9 och 12 år gamla, när de tillsammans med sin mamma går med i församlingen. De lägger det mesta av sin tid på församlingsrelaterade aktiviteter såsom bönemöten, gudstjänster, möten i så kallade cellgrupper samt städning av kyrkans lokaler. Resten av tiden ska de be, missonera och vara allmänt perfekta föredömen för de redan frälsta och de som ännu inte har hittat hem till frälsningen.

Jag erkänner att jag fascineras av sekter, eftersom såväl Baader-Meinhofligan som Jehovas Vittnen tycks drivas av samma strukturer. Någon eller några personer anser sig veta vad som är bra för andra, men lever inte nödvändigtvis efter samma principer själva. Att människor dras in i sekter och vad dessa ger dem kan jag inte slutas förundras över. Jag sträckläste systrarna Hedmans bok och den är lika spännande som en välkomponerad deckare – men med betydligt högre sanningshalt.

Karisma Center skulle vara som en familj där man tog hand om varandra, men här frodas både ätstörningar, depressioner och till och med självmord förekommer. Jag blir matt när jag förstår vilket oerhört ansvar som läggs på de ungas axlar och hur lite stöd de får av sina pastorer. Den unga Sofie leder en cellgrupp där en flicka berättar om hur dåligt hon har det hemma men Sofie har absolut tystnadsplikt och anser sig inte kunna be någon om hjälp. När hon ändå bryter mot reglerna för att flickan ska kunna få hjälp, får hon inte mer stöd än tipset att hon ska be lite mer.

Vad händer med barn som växer upp till ungdomar och unga vuxna i en så rigid struktur som Karisma Center var? Å ena sidan har man stränga ramar och vet exakt vad som är okej och inte, å andra sidan finns inget som helst utrymme för att utveckla sin egen personlighet. Men när skulle de ens hinna tänka på sin egen personlighetsutveckling med all bibelskola och alla bönenätter de hade på agendan? Det där med att tjäna sin pastor, ge tionde till församlingen och fasta för att göra bönerna mer effektiva är okända företeelser för mig personligen men jag känner väl till hur exempelvis anorexi utvecklas och tro mig när jag säger att bättre grogrund än den här är knappast möjlig att åstadkomma.

När allt kan vara en synd och sexualitet bara får finnas inom äktenskapet (och givetvis enbart mellan kvinnor och män!) då blir livet komplicerat och jag kan tänka mig att det blir många oönskade känslor som ska fastas och bes bort. Om du dessutom är sjuk och fattig, har du helt enkelt inte bett tillräckligt och i princip är allt dåligt som händer dig ditt eget fel. Det är ett vidrigt synsätt för alla människor, tycker jag, men i all synnerhet för barn och ungdomar som tidigt tvingas lära sig att det är de själva som måste se till att de klarar allt, för någon hjälp kan de inte räkna med. Förutom förböner då möjligen.

Dagboksutdragen från systrarnas dagböcker under åren som församlingsmedlemmar berör och ger autenticitet åt berättelsen. Jag skulle vilja veta ännu mer men egentligen är det som systrarna Hedman bestämt sig för att berätta alldeles tillräckligt. De slaktar nämligen inte ut de vanliga församlingsmedlemmarna men pastorer och andra ansvariga får sina fiskar varma. Det är helt rätt sätt att skriva en sådan här bok på, tycker jag, eftersom det inte blir voyeuristiskt.

Jag är säker på att inte bara människor med det något udda specialintresset ”sekter” får ut något av den här berättelsen. Jag tycker nämligen att den säger något om människor i allmänhet och inte bara om sådana som ”går med i” en sekt. Den berättar om behovet av att höra till, att ha en flock men samtidigt inte tappa bort sig själv. Det är djupt mänskligt och något vi alla borde tänka på lite mer till vardags.