När jag var i 20-årsåldern fastnade jag av någon anledning för att läsa August Strindbergs utgivna brev. Hans sätt att tilltala folk roade mig, liksom hans barnsliga humor och den aldrig sinande ilskan. Inte minst det sista berörde en aggressionshämmad smålänning som mig väldigt djupt. Vid den här tiden var det till och med någon […][...]