Jag kunde inte andas när jag gick hemifrån och jag kan fortfarande inte andas när jag kommer tillbaka in i lägenheten. Teven står på, jag stänger aldrig av den, man dryftar den annalkande vårdagjämningen. Jag tänker på densamma, paralyserad av ruelse. Vårljuset är så mardrömslikt kallt och avslöjande. Alla mina rynkor kommer att ligga i […][...]