Egentligen är det märkligt att så få romaner är skrivna i du-form. Inte så få jag-romaner (för att inte tala om till tredje person-berättelser förklädda jag-romaner) förhåller sig ju på ett eller annat sätt till ett ”du” eller ett ”ni”. Vi finns och är i relation till andra människor. I Per Nilssons ungdomsroman Som hund […][...]