Något gick förlorat när filmer började prata. Visst, många stumfilmer är hopplösa melodramer, överspelade och med nerdummade historier som kan berättas med ett par textskyltar. Men samtidigt kom det fram regissörer – folk som Sjöström, Murnau, Vertov, Lang, von Stroheim, Dreyer och förstås Méliès – som hittade en poesi i det, en frihet att gräva […][...]