VARGEN OCH DE ANDRA DJUREN
Det var en gång en varg som alla andra.
En dag blev han kung och såg att hans vilja var lag
och att alla böjde sig för hans vargaröst.
Då kallade han alla djuren till rådslag under ett grönskande träd
och tog högstämt till orda:
»I skogen råder laglöshet! I alla buskar och snår
har jag inte funnit annat än försyndelser,
dumhet, lättja och övergrepp,
med ett ord ingenting att yvas över.
Hur ska då skogarnas talrika folk kunna blomstra
med en sorglig ordning som denna?
Hör nu vad jag säger,
det är ord som ni måste instämma i.
Se på den varelse som kallas mänskan
hon som alltid går på två ben.
Ser ni vilken kraft
hon har i allt hon gör?
Inte ens naturen själv rår på henne,
varken vattnet eller elden står henne emot.
Lyckan ler mot henne i allt hon företar sig.
Låt oss därför ta mänskan till förebild
och allesammans, från lejonet till haren,
nu och allt framgent gå på våra bakben.
Jag har talat! Från och med nu ska vi bli dugliga
och aldrig mera gå på alla fyra!«

»Bravo, bravo, eders höghet! Vilket upphöjt sinne!
ropade alla djuren
som stod samlade under trädet.
De jublade och applåderade
och gav sig sedan av
på bakbenen
och försökte sätta tassar och klövar i sidan.

Men hur det nu var kom det hela att halta
för sen en tid var djurrikets skattkammare tom.
Många huvuden hade rullat
men alla såg
att djuren gick på onaturligt vis,
att leoparder, hjortar och harar snubblade fram.
Och om någon satte ner en tredje fot
att stödja sig på för att inte falla,
blev han genast gripen
och slagen i bojor.

När de fjäskiga rådsherrarna vildsvinen kom,
vågade de ändå inte dölja tillståndet i skogen,
och sa till den inbilske vargkungen
som stod där på fyra ben
och lyssnade värdigt
att allt var värre än förut.
Då hångrinade vargen mot dem
och sa med sin grymmaste min:
»Förstår ni inte att det gäller principen?
Jag vill inte höra mer. Mitt folk är vida överlägset
dem som går på fyra ben, både värdigare och ädlare.
Om någonting haltar
här och var kan jag rätta till det.
Alltså kungör jag i dag att alla från och med nu
bara får gå på ett ben!«

I vanmakt ser vi ofta sådant ske:
Mången skog vissnar och dör för principens skull.