Sara Granérs färgsprakande björnkaniner är vid det här laget lika karaktäristiska, eller rentav ikoniska, som Nina Hemmingssons återkommande svartklädda sanningssägare eller Gunnar Lundkvists ångestdrivna huvudpersoner. De antar alla möjliga roller i serierutorna: makthavare, barn, arbetare, samhällskommentatorer, tysta, betraktande, skrikande, hela spektrumet. I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst […][...]