Den allt behärskande och genomträngande färgen i Maxim Grigorievs debutbok är blå. Blå är, enligt en nyss bioaktuell och mycket omtalad fransk film, den varmaste färgen. Men i Grigorievs bok är det snarare den kyligt distanserade färgen. Den melankoli eller spleen som den ger uttryck för hos Grigoriev kan nästan beskrivas som alienerande eller förfrämligande, […][...]