Bengt Berg. Bengt. Värmländsk naturromantiker, förlagsredaktör, kultursnubbe, riksdagsledamot för vänsterpartiet och suppleant i Kulturutskottet.
Allt detta talar egentligen emot att vara poet. Politiker och poet – brutal väsensskilt. Berg är skum. Men. Sympatisk. För han är känd för sin huvudprydnad och dikter som leker med det absurda, hans konstnärliga sinnen är riktade mot direkta, konkreta kontraster.

Allt är sig likt, förväntningarna före och virvelvinden,
benrangel och spunnet socker, halvtomt i kålsoppstältet
och kö framför kebaben, sikherna med sina syntetgalgar
och svarta turbaner, idrottsföreningarnas armkrokstomboler,
barnvagnarna som kryssas fram i den där knepiga känslan av
att här kommer jag! Än har inte Helppo-Heikki packat ihop.

Bengt Berg är poet, hans värmländska naturskildringar är vänligt njutbara, lustfärgade bilder från ett gåtfullt landskap – som både av- och återmystifieras. Inte minst myten poeten Berg, som han gärna leker små lustiga lekar med.

Egensinnig konstnär, konkret och behärskar ett stort språkspektrum. Och Värmland – Världen, tur & retur fortsätter denna tradition att bryta med det absurda, samtidigt som i dikt återskriva Värmland egensinnigt. Problemet med boken är hans sociala frågeställningar, ett politikerpondus i texter som bara tycks fylla ut och återge det han mycket bättre kan beskriva i dikt. För boken är som en gammal släktings fotobok, mer eller mindre intressant – fotografierna säger dock inte mycket, utan är utplacerade här och där, lite slarvigt. Små ointressanta foton från Bergs resor, som också gestaltats bäst i dikt. Därav känns boken väldigt ambitionslös, och till för att för.

Det finns några dikter som gör boken helt okej. Och jag trivdes i läsningen, den gav mig ändå en känsla av ett försök till ordning. Efteråt: Trist. Vykort från en poet som inte längre hänger med. Snäll bok, vänlig och för de moderna säkert omodern. Berg har ingen ambition mer än att en välvilja att dela med sig. Och han gör det faktiskt långt bättre än jag kunnat föreställa mig. Mycket tack vare dikten Lägesrapport – mot vinter, till och med vår. Försatt i ett abstrakt värmländskt landskap,som gestaltas på det där säregna sätt som gör Berg intressant. Samt dikten Mozart fryser, men bara lite, som väger upp resterande politiska trams.

Mozart är smått förtvivlad
där han sitter på sin rangliga pinnstol
i en lindrigt uppvärmd kammare
på Malungsskogen: han saknar
duvorna som viftade hej-hej
utanför fönstret när han var i Gävle,
han minns den ljuvliga värmen från vattenburet
element: han kunde knata runt i kortkalsonger,
titta ut på kvällshimlen och nynna lätt för sig själv,
så jäkla kravlöst, som en obedd nåd!

Men så skriver han även:
”I vissa stunder kan jag helt tydligt avläsa en inhemsk kolonialism när det gäller användandet av fosterlandets råvaror, uppgående i den sällan ifrågasatta globaliseringens spelschema.” Vad, Bengt? … snackar du om? Vi har lämnat 80-talet, Bengt! Ovanstående mening är så uselt föråldrad, så politiskt laddad och språkligt absurd att man förbryllat söker skämtet bakom.

Och kanske finns det ett syfte att prata om barndomslandet, hur ”riksturister” tar och drar och om det utarmande skogsbruket. För att sedan skriva exotiskt om hur folk i världen lever i armod men försöker till trots kämpa. Finns det någon mening bakom detta? För om inte så är det inte alldeles okej. För han tar och drar från Rumänien, Grekland och Indien – lika riksturistiskt kolonialt. Utan att problematisera en så uppenbar och motsägelsefull problematik.

Men i dikt har han mer sans och bryter sympatiskt från Rumänien med en dikt om kor.

Kan kor simma? Har kor tro?
Lärkan har övertro, spinner
sin ljusa silkessträng
mellan molnen och maskrostuvan.
Vad har en lärka som inte kor har?
Vingar kanske? Och näbb?

Detta säger jag trots att han för länge sedan skapade min första litterära kris – låt mig inte gå in på det, men en lärdom då var att han är ingen vidare pedagog men att han ibland är en jäkligt grym poet och berättare. När han vill, när han har litterär lust. Inte politiskt reproducerande babbel. Även om han även i roll som riksdagsledamot ibland är smått roande originell.

Värmland är mystik, älgar, systembolag och bävrar. Skog. Järvar. För mig en vildmark. Jag flyttade dit med exotism och det exotiska kvarstår – naturen, och berättelserna, berättarna. Bengt är beskrivare och en djupt begåvad människa. Inte pedagog. Men tror det, och tror det så mycket att han blir sympatisk i sin brist på orientering.

Natten är övergående, precis som månen.
Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det.
Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått
i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska.
Det verkar som om vi är i början av en ny fas,
som om vi testade ett tillstånd, när det knarrar så där
under fötterna känner vi igen varandras röster
utan att behöva säga något.

Berg roar behärskat och lite väl övertestat. När jag bodde ett år i Värmland mitt i skogen i Ransäter så var han en modernt irriterande mygga. Störde min vemodiga romantiserande längtan till berättelsernas landskap. Och det var ju bra. Men det är som om all den lusten standardiserats till Bengt Berg som person. Och han har tråkigt, tycks det. Leker produktiv.

Min bästa vän som själv är född i Värmland avgudar Bengt Berg. Hans lustigheter om kor och kommunpolitiker; men själv vill jag behålla min exotiska längtan till ett landskap som är en abstraktion. Sverige är ju en abstraktion, inget man köper för sanning. Jag vet detta, men trots allt en längtan. Bestäm dig Bengt, är du poet eller bara jäkligt skum person? För det börjar bli trist.