Det är ”Moln” som verkligen griper tag i mig först. På en strand vid adriatiska havet möts två italienare, en tolvårig flicka och en man i 45-årsåldern. Hon undrar varför han envisas med att sitta och gömma sig under parasollet, till Kroatien kommer man väl för att sola? Jag kom hit för att kriga en gång, säger han. Varför käkar du så mycket mediciner, frågar hon, det är inte nyttigt, har du inte hört att man ska leva naturligt, det har il presidente sagt till oss när han lärde oss sjunga nationalsången, om du vill kan jag hämta något att dricka, men inte Coca-Cola. Varför inte Coca-Cola? Det ska man inte dricka, vi bojkottar onda företag, det är bra att ha ideal, förstår du, vilka ideal som helst, bara man tror på dem. Det tyckte de som byggde koncentrationsläger också, säger den döende FN-soldaten som inte kunde göra någon nytta. Det är väl skillnad, säger det nya Europa. Vad gör du? Jag tittar på moln, säger han, det är allt vi någonsin gör, det är allt vi gjort sedan de gamla grekerna.

Antonio Tabucchis språk känns som gjort för noveller. Hans romaner kan vara lysande (Påstår Pereira, läs den för fan) men också ibland tungrodda, så tätpackade med underförstådda referenser och bara halvt utsagda resonemang att man kör fast. I Tiden åldras fort sätter han upp nio små berättelser, nio små enaktare från 2000-talets Europa, som på något vis fortfarande är 1900-talets, 1600-talets, 600-talets Europa, ett sammelsurium av knaggliga stigar lagda tvärsöver varann, bristfälligt asfalterade för EU-pengar men fortfarande fullt synliga om man tar ett steg tillbaka. Han rör sig framför allt i Central- och Östeuropa, bland människor som ryckts upp med rötterna så många gånger de senaste 500 åren att de nu bara har minnena kvar för att säga vilka de är. Och ingen minns historien likadant, ingen ser sig själv som den andre gör. Allt ligger ju så nära så länge man minns.

En ungrare född 1921 nära den rumänska gränsen är avlad mitt i ett mycket större Ungern, av tyskspråkiga föräldrar dessutom.

För ett barn uppvuxet i Berlusconis Italien har Kroatien alltid bara varit ett fredligt semestermål.

Den polske dokumentärfilmaren som fortsätter filma rättegångar mot oliktänkande trots att han har slut på film.

Den senile gamle mannen som ser ut från ålderdomshemmet i Tel Aviv och stolt förklarar att Bukarest aldrig förändras.

Högt över Grekland, civilisationens vagga, sitter en man och ser på bilder från 1900-talet, bomber och koncentrationsläger och G8-uppror. Var ligger grunden? Vart gick allt fel? Vilka är vi nu? Hur ska vi kunna vara något annat i morgon?

Jag läser dem en och en, inte i sträck. De behöver sjunka in, ta plats, bli en del av geografin. Tabucchi både kräver, förtjänar och ger eftertanke.