Vad gör man när man alltid haft högsta betyg i engelska och så plötsligt fattar man inte ett ord?

Vad gör man när hela ens uppfostran varit en förberedelse inför äktenskapet, det rena äktenskapet, ingått mellan oskulder, och så plötsligt är den förbjudna åtrån där och rätt vad det är även graviditeten?

Vad gör man när man ägnat hela sitt liv åt att arbeta bort den konservativa egyptiska kultur man uppfostrats med och till fullo ersatt den med den amerikanska drömmens motto, och när så dottern skaffar pojkvän är man plötsligt den arabiska far man alltid föraktat?

Alaa al-Aswany beskriver i sin bok Chicago en grupp egyptier som flyttat till Chicago för att studera eller undervisa på universitetets histologiska avdelning. Han beskriver kulturkrockar och en förtvivlad kamp om ett fritt samhälle och om en egen plats i det. Han beskriver religiösa tvivel och hedersproblematik. Han beskriver krossade drömmar och en överlevnad i en vardag som är långtifrån lätt att förstå.

Men främst av allt beskriver han människor. Det är underhållande porträtt av människor som är allt annat än perfekta. Människor som felar, som tvivlar, som är vidriga, uppblåsta, misslyckade.

Det blir en smula snuttifierat och upphackat, när så många människoöden samlas i en enda bok. När ett avsnitt avslutats längtar jag efter att få veta mer om just det kapitlets huvudperson, men när denna dyker upp igen, många sidor senare, är denna längtan som bortblåst. Porträtten blir en aning ytliga och karikatyraktiga. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och njuta av dem.

Mina erfarenheter av USA är lika minimala som de av Egypten, så min bedömning av trovärdigheten kan endast grundas på den bild media förmedlat. Och jag, om än något tveksamt, köper Aswanys beskrivning av de båda kulturerna. Ibland känns det något enformigt, men oftast relativt nyanserat.

Aswany kritiserar både Egypten och USA. Egyptierna beskrivs som lata och oengagerade. Det fåtal som kämpar mot den regerande förtryckarmakten får kämpa som vandrare i kvicksand. Det är lönlöst. Amerika beskrivs bäst genom en metafor om dess frukt, äpplena är stora, blanka, färgglada, men smaklösa.

Språket är kanske inte det mest originella, men intressant och charmigt. Miljöbeskrivningarna känns ibland något uppstyltade, men det gör inte så mycket eftersom kontrasten till de komiska händelserna då blir större.

Chicago är både tragisk och komisk. Jag skrattar men sätter skrattet i halsen. Bra. Men kanske inte tillräckligt. Det finns så många liknande böcker. Kulturkrockar är inte något nytt. Och Chicago saknar det där lilla extra. Boken berör, men inte på djupet. Den når inte riktigt ända fram, trots att den sträcker ut sig så gott den kan.

Slutet gör mig grymt besviken. Efter denna parad av personligheter hade jag velat knyta ihop säcken lite tydligare, föra några personer samman, låta dem påverka varandra och interagera. Istället får de leva sina liv själva. Aswany tar, enligt min åsikt, livet av lite för många karaktärer. Jag får nästan känslan av att han, efter drygt tre hundra sidor, känner att han inte orkar mer och vill avsluta så fort som möjligt. Lite synd, det ger en något oaptitlig eftersmak.

Arabisk litteratur är inget jag läst särskilt mycket tidigare, men det var inte så här jag hade föreställt mig den. Chicago är både underhållande och tankeväckande, intensiv och rakt på. Den är välskriven och definitivt läsvärd, men inte riktigt den omtumlande läsupplevelse jag hade hoppats på. Den smakar som en ovanligt lyckad, men inte helt perfekt chailatte. Jag har ännu inte läst Aswanys tidigare bok, Yacoubians hus, efter den här upplevelsen ligger den på min Att läsa-lista.