Isaak är en elvaårig hyperaktiv kille med många och stora tankar. Johan är en åttiosjuårig man vars liv i stort sett går ut på att hälsa på sin hustru Natasja på sjukhemmet. De bor i samma hus, men känner inte varandra. Hur skulle de kunna göra det? Vad har de gemensamt?

En hel del, visar det sig. Skrapar man lite på ytan brottas de egentligen med samma problem. Båda är för det mesta ensamma och båda har svårt att nå den person som är viktigast för dem. För Johan är den personen Natasja, som glider allt längre in i demensens dimma. För Isaak är det pappan, som ligger i koma efter ett självmordsförsök. ”Världens längsta mamma” – som han kallar henne – har svårt att nå sin son och i hennes mage växer ”horungen”, som får symbolisera allt det som gick fel. Det var ju när mamman ville ta ut skilsmässa som Isaaks pappa bestämde sig för att dö.

Berättarrösten växlar mellan dessa två vilsna själar och Conny Palmkvist lyckas bra med att få dem att låta som två olika personer. Det känns som om man kan se rakt in i Johans själ och förstå hur han tänker. Tyvärr är inte Isaaks röst fullt lika övertygande. Kanske låter han lite grand som en vuxen man som försöker låta som en elvaårig pojke? Detta till trots är Isaaks historia fruktansvärt gripande. När han skuggar sin pappa för att förhindra ett ytterligare självmordsförsök reser sig håret i nacken och gråten stockar sig i halsen.

Som vanligt är Conny Palmkvists språk både vackert och sparsmakat. Ibland får man hejda sig under läsningen, gå tillbaka och riktigt njuta av de kloka formuleringarna. Tidigare har jag ibland tyckt att författarens briljanta språk skymmer innehållet. Det blir som ett slags sköld mot de gripande öden han berättar om. Så var dock inte fallet med den här boken. Den träffar mig som ett knytnävsslag mot solar plexus.

Boken gör mig kluven. Å ena sidan är den otroligt bra, med levande karaktärer och gripande öden, samt ett språk som är en ren njutning att få läsa. Å andra sidan är den så otroligt sorglig – även om den har sina ljuspunkter – att det var skönt att få lägga den ifrån sig.