När Hjälp! kom för två år sedan förargades jag över att Nina Hemmingsson inte fått ett helt eget seriealbum att röra sig med. Sara Olausson också för den delen, men det var ändå Hemmingssons serier som bäst slog rot i minnet med sin drastiska slagkraft och sitt evinnerliga mörker. En oförglömlig favorit från Hjälp! är kvinnan som sitter mittemot en man vid ett bord på ett uteställe och får beröm för sin frisyr, varpå hon lyfter på peruken och säger att äsch, den här gamla trasan är väl inget. Det finns något i den där brutala taktlösheten som direkt förmedlar känslan av ren och skär befrielse. Det handlar om det genuint härliga i att bemöta en klyschig vardagsreplik med något så fullständigt plötsligt och opassande som möjligt. Oavsett om den förste menar väl eller inte. Hos Hemmingsson gäller det ofta den kvinnliga karaktärens svar på den manligas replik, och följaktligen recenseras hennes serier oftast med omdömet "svarta och feministiska". Nu vet jag inte varför Sara Olausson och Nina Hemmingsson delade debutalbum med varandra – om det var materialbrist, ett utslag av vänskap, eller förlagets direktiv – men här kommer Hemmingsson äntligen med ett eget album: Jag är din flickvän nu.

Jämfört med debuten har vi här ett ännu svartare innehåll, mest i form av kortare serier och enrutingar, men också några längre berättelser. Det är knubbiga, enkla figurer utan halsar och pupiller, ibland mot bakgrund av tunga blyertsskuggor, men oftare i tjockt linjerade miljöer med antingen helvita eller heltuschade fält. Fortfarande är det klyftan mellan karaktären och samhället/patriarkatet/partnern som orsakar intrigen. Och ibland dessutom klyftan inom karaktären själv. Och så är det ångesten, gråten och känslan av ensamhet. En av de mest bedrövade historierna är den till synes mycket självutlämnande "Jag var ihop med en buddhist", som börjar med repliken "Jag är en sån jävla missbrukare" och slutar med "Nu sitter jag här med ett hål som väntar på att fyllas med missbruk och ett underliv som värker av sorg och saknad". Och däremellan har utspelat sig en nog så stark demonstration av hur det, när det egentligen hade kunnat vara så bra, bara Går Helt Fel.

Så har vi komiken också. Även om albumet som helhet inte bjuder på samma skratta högt-faktor som materialet i Hjälp! finns även här ett gäng ordentliga fullträffar. Ett exempel är dialogen mellan det gamla paret på bänken:

- Hur ska vi kunna kommunicera med varann när du slår ifrån dig och går till attack så fort det blir lite jobbigt? Det är faktiskt ganska omoget.

- Nu är du orättvis Börje. Och ful är du dessutom. Ja herregud, det är inte klokt vad ful du är.

Jag tycker att det är underbart. "Man får inte vara rädd för att vara patetisk", har Hemmingsson sagt i en intervju och jag tänker direkt på karaktären som har "Nordeuropas mest kompakta mörker" i magen medan hon får en solig komplimang. Att visa upp detta, att vara så benhårt konsekvent i det vidöppna redovisandet av bråddjupet mellan sig själv och omvärlden och dessutom göra humor av det – det är en sjujävla bedrift.