Krönika

Vem är Dawit Isaac?

Årets bokmässa förärades med tematiteln ”yttrandefrihet”. Det är min första bokmässa och jag går vilse hela tiden. Jag förstår mycket lite. Då jag ska gå på Jonas Gardell-föreläsning hamnar jag istället hos Mattias Gardell som intervjuar en dödshotad somalisk författarinna, Ayaan Hirsi Ali. Det var inte alls roligt, men intressant!

Hennes livvakt såg precis ut som en livvakt.

När jag ska se Claes Andersson i Finlandsvenska-montern går jag förbi människor iklädda t-shirt med tryck på. Befria Dawit Isaac står det. Vem är det, tänker jag lite förstrött – frågar min bokmässekompanjon Lovisa. Hon vet inte heller.
– Jag får ångest, tillägger hon.
– JaaaÂ…, säger jag, utan att tänka på vad hon verkligen menar. Tänker på alla köer överallt; bankomatkö, signeringskö, toalettkö, cafékö och shoppingstråkskö.

Bokförlaget Tranan har inte så mycket kö, inte just för tillfället i alla fall. Vi går dit. Vackra böcker, vackra titelnamn, vackra författarnamn ligger som mosaikbrickor över borden. Utställaren tittar på oss, vi ser förmodligen helt hjälplösa ut. Han pekar efter några minuter på en viss bok och menar att den, just den här – är den bästa boken som någonsin skrivits. Aldrig hört tals om, aldrig sett, säger jag inte.
– Jaha, säger jag och tittar på klockan, vill inte missa min käre välkände herr poet Andersson. På vilket sätt då?
Och förlagsmänniskan är visst det en talare, men jag säger tack, men nej tack. Kan ändå inte köpa något dyrt som man inte vet någonting alls om. Eller? Det var nog ett dåligt argument, för jag köper inte heller den betydligt billigare tidskriften Karavan som innehåller mycket poesi – bara skriven av utländska författare. Ingen jag känner igen. Ingen jag vet något om.

Vi köper rättvisemärkt kaffe, det känns lite bättre – det där för mig ännu odefinierade som inte har känts riktigt bra.

Jag får också en välbehövlig, men kort andningspaus i ett mindre, knappt halvfullt föreläsningsrum. Två finlandssvenska poeter läser sina dikter. Jag lutar huvudet bakåt och blundar, ser bananer och hav och dimma och långa, himmelshöga betongväggar som det faller kuddvarsdun omkring. Åh, poesi. Jag förstår finska så mycket bättre genom poesi. Jag tror jag kan förstå nästan vilket språk som helst genom poesi.

Det jag inte förstår är varför det känns som jag ändå missar något stort, här på mässan. Jag går och känner mig dum. Känslan är kvar även efter att ha träffat redaktionens Andrea som hjälper mig att bli en bättre mässdeltagare med kartsupport och vägbeskrivningar, tips och deltagarregister. Det här är några av de mest bortkomna dagarna jag upplevt i samband med något större evenemang. Jag –jag som ändå kan det här med litteratur. Det är ju min arena! Trodde jag. Till vårt grannland på andra sidan Östersjön är väl så långt min kunskap om litteratur orkat segla.

I efterhand förstår jag. Temat "yttrandefrihet" kunde lika gärna ha varit temat "att ha dåligt socialt samvete". Jag mådde inte dåligt över kö, kö, kö och kö. Jag mådde dåligt av en insikt som jag in i det längsta försökte förtränga – insikten om hur extremt inte insatt jag är på alla stackars exilförfattares förskräckliga situationer i Asien/Afrika/på Kuba och så vidare. Ja, hur lite jag egentligen vet om världslitteratur över huvud taget. Nu har jag tittat på PEN:s aktuella lista över fängslade författare och journalister. Dawit Isaac är en av dem. Jag mår fortfarande inte riktigt bra.

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2006-10-02 15:44 / Uppdaterad: 2006-10-02 15:44

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?