Nya himlar och en ny jord hägrade för hädaren Hermann Hesse. Få författare har som han förenat europeisk kulturpessimism med injektioner av metafysisk närvaro, av det översinnliga, av det utomjordiska. Hermann Hesse, denne självutnämnde själens trädgårdsmästare, son till en Indienmissionär som efter återkomsten till hemlandet reds av maran att ha drivits ut ur paradiset. Faderns älsklingspsalm handlade om brutna band och fria fåglar. Så blev det aldrig för missionären men i skarven mellan barndom och ungdom bröt sonen snart sagt alla band med det förflutna. Men först måste oskulden förvandlas till skuldkänslor innan fågeln, efter mycken plåga blev fri och "vilsen i världen".

Carl-Erik af Geijerstam sammanställde 1989 en volym med Hesse-historier, Trollkarlens barndom och andra berättelser, som följer författaren från de tidigaste barnaåren genom puberteten fram till åren som ung man då han kan se avklarnat på den aning av lycka han kände innan allt förvandlades till fångenskap och ångest i hem och skola.

Den sensible och överbegåvade Hermann Hesse placerades på internatskolor, uppfostringsanstalter och mentalsjukhus. Han köpte en revolver för att skjuta sig, men misslyckades. 14-åringen skriver till föräldrarna: "Ärade föräldrar. – Â…ni [är] mig kvitt nu och det räcker ju. Med högaktning, Hermann Hesse. Nihilist (Ha)". Barnet hade förlorat livsglädjen och genomskådat den förment välmenande kärleken och förbönerna. af Geijerstam påpekar att det som av läkare, rektorer, präster, anstaltsföreståndare och föräldrar kallades för sjukdom intet annat var än "en egenartad ung människas väg till sig själv i dunkel aning om de krafter som bodde inom henne". "Sjukdomen" var ett led i ett brådmoget barns utveckling, men mitt i denna apokalyps där barnets liv går mot undergång och genomlever helvetet för att kunna tränga in i nya himlar och upptäcka en annan värld där banden brutits och fågeln är fri, där finns inte endast föräldrarnas oförstånd, rigida religiositet utan även deras "outtömliga tålamod och deras omsorgsfulla kärlek till sonen" (af Geijerstam). Men jag undrarÂ…… kan man älska den man förskjuter?

Hermann Hesses berättelser om sin barndom och ungdom är skrivna under en lång tidsperiod, 60 år, alltifrån breven till föräldrarna 1892 till Aprilbrev 1952. Under hela sitt författarskap återvänder Hesse till barndomen, "denna äng med sina otaliga detaljer". Hans kärlek till natur och djur, att vistas ute i det fria, blev tidigt ett försök till flykt bort från blygheten han kände inför främmande människor. Och, naturligtvis, och kanske främst, en flykt undan föräldrar och andra vuxna auktoritetspersoner.

Gossen Hesse ville bli trollkarl. Han kände sig dåligt tillfreds med "verkligheten", ville förbättra den, "förvandla den, förtrolla den". När han ser tillbaka förstår han att hans önskan var att leva under den magiska kraftens tecken; tidigt tvivlade han på den treenige guden och insåg att det fanns andra sätt än det kristna att bedja. Genom morfadern, en lärd Indienmissionär som talade pali och sanskrit, lärde sig Hermann Hesse att hans egen värld är ett mikrokosmos i det makrokosmos där guden Pan spelar huvudrollen i hednagudars skepnader inför "tusentals miljoner människor" som har en annan tro än vi, "andra seder, språk och hudfärg" och "andra gudar, dygder och laster än vi".

Författaren, filosofen, drömmaren och sökaren, kanske framför allt sökaren Hermann Hesse fostras genom att av föräldrar och andra vuxna med tvång böjas som en savfylld videkvist. De smärtsamma ungdomsåren lär honom att intet är fast, stabilt och förblivande, att allt lever och förvandlas, att allt löses upp och föds på nytt.

Det är förunderligt vilken aktualitet Hesse har också idag. Hans starka intellekt och djupa förtrogenhet med själens och naturens mysterier, skarpblicken för människors beteenden snittar upp och blottlägger dolda djup, obarmhärtigt, som när han skriver om mötet mellan fadern och en tiggare. Hesse redogör för sin egen själs skrymslen i den förtätade och detaljrika berättelsen Barnasjäl; han söker igenom faderns arbetsrum på jakt efter hemligheter och i en bastflätad indisk skål finner han en krans torkade fikon med socker, som har en "underbar tyngd", som testiklar, när han väger dem i handen. Några fikon stoppar han i fickan, ett i munnen. Äventyret hade inte varit förgäves: "Ingen befrielse, ingen tröst" kunde längre beröva honom denna förtrollning. Medveten om skuldkänslorna som kommer efteråt utsätter han sig frivilligt för det olovliga och tar stoiskt men på något märkligt sätt längtande emot det väntade fysiska straffet. Hans knäppta händer är en lögn och hans "andäktiga hållning en hädelse". Detta sökande efter det ovanliga, efter det icke tillåtna, efter den slipade sax som klipper av banden och släpper fågeln fri, innebär att alla själens stängsel och alla konventioners murar rivs. Slagsmålet med en kamrat åtföljs av "vulgära och primitiva förbannelser och skymford", tårarna rinner och blodet sprutar ur mun, men världen är underbar, den har plötsligt fått mening, det är "gott att leva, gott att hugga in, gott att blöda och själv få blod att rinna".

Bakom allt detta finns den märkliga, problematiska, jag skulle vilja säga sjukliga bindningen till föräldrarna, framför allt till fadern som längtade efter men aldrig fann friheten. När det skär sig mellan son och fader och agan blir nästa steg längtar sonen efter att straffet skall bli hårt, att han skall bli slagen, inspärrad, tvingas svälta, bli bortstött. Allt detta fysiska våld skrämmer honom inte, han snarare längtar efter det, men han vill slippa det han inte orkar med, den kvalfyllda ångesten och den olidliga väntan på att straffet skall utmätas. När piskan väl viner har han nått målet, han söker en auktoritet, någon han kan känna vördnad inför; själen trivs bäst och blommar som vackrast när den kan tillbedja och "sträva mot höga mål". Möjligheten att sträva mot höga mål ges emellertid sällan i barnets värld, men som pojke kan Hermann Hesse med fantasins hjälp leva sig in i en annan värld och ge sig av till skogen som "rövare, riddare eller indian".

Man måste våga börja resan genom livet. Den som aldrig trycker på startknappen har heller inget mål att färdas mot. Det finns inget att förlora men många och helt olika nya världar att vinna. Tiggaren var en främling för fadern, men fadern var också en främling för tiggaren. Allt och alla fyller sin funktion i denna Hessemytologi där människorna är bröder. Trollkarlens magiska kraft finns i den svarta manteln när han sveper den över kaniner som doftar av liv och saftigt gräs, av "mjölk, blod och fortplantning", den svarta manteln som skyddar korpen "vars svarta hårda ögon" lyser likt det eviga livets lampa.

Hermann Hesse förvandlar livet och världen när han skriver. På så sätt är han faktiskt en trollkarl. Carl-Erik af Geijerstams utomordentliga texturval är mästerligt översatt. Trollkarlens barndom och andra berättelser bör finnas under varje ung mans huvudkudde vid nästa födelsedag eller när julafton övergår i juldag.