Litteraturprofessor Ivo Holmqvist anklagar debutanten Fabian Kastner för plagiat. Knäckfrågan är hur mycket man kan "låna", sampla, citera innan man faktiskt gör sig skyldig till plagiat. Kastners debutroman "Oneirine" har lovordats av kritiker, inte minst för sina många blinkningar till andra verk. Holmqvist anser dock att Kastner gått för långt och att han borde gjort källhänvisningar alternativt informerat om lånen i ett efterord.

En fråga infinner sig dock: Varför kan man inte sampla inom litterturen? Vem anklagar Madonna eller valfri rappare för plagiat när de samplar andra låtar för att hotta upp sina egna alster? Borde man inte som litteraturkonsument känna igen och identifiera dessa samplingar? Kan man inte välkomna litteratursampling som ett sätt att dekonstruera och återanvända litteraturen?