Krönika

Poetic lie-sense

Alltså, historieberättande, va… det betyder väl nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte och därför är det synd att vi nu för tiden inte har råd med halvsanningar utan måste nöja oss med antingen eller.

Exempel: nyligen blev det klart att två av författarna till "Heligt blod, helig graal" stämmer Dan Brown för att han snott deras idé till "da Vinci-koden". Alla diskussioner om sanningshalten i de respektive böckerna åsido; kan man verkligen hävda ensamrätt till något man påstår är en faktisk historisk händelse? Kan man äga något som man påstår vara sanning? I så fall ser jag fram emot många spännande rättsfall framöver: Suetonius efterlevande stämmer skaparna av TV-serien "Rome", Voltaires dito stämmer Ernst Brunner för att han har mage att skriva om Karl XII, och om du kan spåra ditt familjeträd tillbaka till Pythagoras – grattis, du har just vunnit rätten att stämma inte bara varenda jämra matematiker i hela världen för idéstöld, utan dessutom alla skönlitterära verk som använder sig av siffror i något annat syfte än sidnumrering.

Man vill ju gärna tro att någonting antingen är sant eller också inte. Men det fina med skönlitteratur är ju att det är varken eller; kalla't poetic lie-sense, att säga något meningsfullt i en lögn. När man börjar kritisera romaners kvalitet med "den är inte sann" (well… duh) tar man ett litet litet steg på den väg som slutar med att man utfärdar fatwas mot romanförfattare man ogillar. Fråga Ernst Brunner. "Carolus Rex – hans liv i sanning återberättat" har givetvis medfört diskussion om hur sann den är, trots att det tydligt står "roman" på den. Brunner har mycket riktigt blivit mordhotad för att han vågar påstå att Karl XII inte alltid var en ädel stålblank hjältekonung. Nu är det ju svårt att säga hur allvarligt menat det är, men… jag har inte läst boken själv och det är möjligt att jag skulle tycka illa om den, men som sågning betraktat känns mordhot som en ganska rejäl överdrift.

Detta eviga tjat om sanna historier irriterar mig. Det känns som ett ogiltigförklarande av skönlitteraturen, som om en sann historia med nödvändighet är mer värd än en påhittad. På var och varannan TV-film står det "Based on a true story". Jaha. Och? True story: i morse försov jag mig och var tvungen att vänta på nästa buss. Påhittad story: kapten Ahab jagar den vita valen över ett metaforiskt världshav. Vilken historia verkar intressantast? Med mindre än att jag kastar harpuner efter 49:ans buss (i och för sig lockande) känns valet rätt enkelt.

Det härliga med skönlitteratur är ju just rätten att få fabulera, hitta på och… tja… ljuga så tänderna svartnar, utan att folk tar det som bokstavlig sanning. Som i Breat Easton Ellis "Lunar Park", där han först hävdar att varenda ord i boken är sant, och därefter drar en skröna om spöken och besatta leksaker som uppenbarligen är lögn och förbannad dikt. Men det befriar Ellis från kravet att behöva stå för sanningshalten i varenda detalj, och katten vet om inte resultatet säger oss mer om honom än en aldrig så detaljerad självbiografi skulle göra.

Eller ta biografiska romaner som OatesBlonde”, eller den bok jag precis läste ut, Leonid Tsypkins ”Sommaren i Baden-Baden". Båda böckerna har ju definitivt sin grund i verkligheten, men vad som faktiskt hänt är inte det viktiga. Skönlitteraturen erbjuder oss andra möjligheter. En helt faktabaserad och efterforskad biografi om en historisk person säger oss något om denne; en bra roman säger oss något om oss själva.

Jag älskar både skön- och facklitteratur. Vi behöver både Pratchett och Einstein, både Dostojevskij och "Illustrerad Vetenskap" för att begripa världen. Och visst är väl de som vallfärdar till Arns grav eller da Vincis väggmålning ett bevis på fiktionens makt att påverka oss. Men håller vi inte reda på skillnaden tror vi snart att jorden är platt (eller att Första Mosebok är en vetenskaplig avhandling).

OK, jag svamlar kanske lite. Men va fanken. Jag önskar jag kunde vara lika koncis som astronomen/filosofen/författaren Peter Nilson i "Stjärnvägar", där han (lätt parafraserat) skriver att vetenskapsmän kan beskriva månens faser, bana, utseende och molekylära struktur i siffror och diagram i all evighet – men ingen av dem kan återge vad en måne är på samma sätt som Goethe kunde. Jag vill avsluta med ett citat ur den boken, som borde läsas av alla, för den är löjligt bra:

I biblioteket på observatoriet i Ondrejov ovanför Prag fann jag för många år sedan en gammal stjärnkatalog som förbryllade mig. Det var hundratals sidor med tabeller över stjärnor som hade observerats – och som existerade. (…) Mot slutet fanns en tabell med stjärnor som hade observerats (eller som man trodde sig ha observerat) men som inte existerade. Så långt var allt i sin ordning. Men till min häpnad (jag är förundrad än idag) fann jag allra sist i volymen en liten lista över stjärnor som aldrig hade observerats och som inte heller existerade. (…) Det mest häpnadsväckande med universum är kanske att vi skulle kunna göra en oändlig katalog över ting, världar och varelser som ingen har sett och som inte finns. Vi tänker sällan på hur märkvärdigt detta är, att universum måste vara oerhört sinnrikt inriktat för att det skall vara möjligt. Varje berättelse i skönlitteraturen är ett litet stycke ur den katalogen.

Björn Waller

Publicerad: 2005-11-15 23:46 / Uppdaterad: 2005-11-15 23:46

Kategori: Krönika

11 kommentarer

Det roliga med de här "Helig blod"-nissarna är väl ändå att de lyckats sälja betydligt mer böcker tack vare Dan Brown än vad de skulle gjort utan "DaVinci-koden", och ÄNDÅ är de gnidna och ska stämma Brown och hålla på… Galet!

Anders Jakobson Oregistrerad 2005-11-16 02:04
 

När det gäller Brunners bok är väl problemet själva upplägget på PR-kampanjen, återspeglad i undertitelns "hans liv i sanning återberättat". Brunner har ju i alla möjliga sammanhang hävdat att han krossar en myt, att boken är faktamässigt korrekt, att svensk historieskrivning måste revideras, att han har haft tillgång till hemliga, personliga källor, att hans bild är källornas bild etc. etc. Försöker någon sälja en "roman" på det sättet får han nog vara beredd på kritik när boken i själva verket visar sig innehålla hundratals sakfel, många exempel på "klipp, klistra, ta bort och lägg till" i avseende på citat ur verkliga brev samt dessutom avsiktliga förvanskningar av verkliga händelser. För att inte tala om hur mycket av boken som bygger på Anders Fryxell, som skrev historia för 150 år sedan eller hur mycket som är rena inlån från äldre verk, såväl till innehåll som meningsbyggnad. Således finns det långa stycken där Brunner helt enkelt tagit en karolinsk officerares dagbok, bytt ut huvudpersonen mot Karl XII, och sedan berättar i obetydligt förändrat skick. Särskilt mycket självständigt, kreativt litterärt skapande kan det ju knappast sägas vara.

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-11-17 08:40
 

Bengt: I så fall bär sig Brunner precis lika fånigt åt som sina läsare (och Brown, som ju också i intervjuer hävdar att Prieure de Sion existerar etc). Som sagt har jag inte läst boken – jag är inte överdrivet förtjust i Brunner, och efter att ha läst en del textutdrag har jag inte fått någon större lust att läsa honom nu heller. Men jag vidhåller: att kritisera en roman för att den innehåller faktafel (eller, för den delen, att prisa den för att den innehåller korrekta fakta) är att missa poängen. Vad är en roman om inte en avsiktlig förvanskning av verkliga händelser?

Björn Waller Redaktionen 2005-11-18 10:37
 

Fast om det är en roman bör väl inte författaren försöka saluföra den som något annat? Visst, det står roman på titelbladet. Men det står också "hans liv i sanning återberättat". Brunner har alltså tydligen dels försökt skriva en sann bok om Karl XII, dels en roman om Karl XII. Följaktligen är slutresultatet en "sann roman" om Karl XII. Recensenterna har i stor utsträckning fäst sig vid ordet "roman". Jag fäster mig mer vid "sanning", eftersom det är så Brunner har velat framställa boken i media och under sina föreläsningar. Mot bakgrund av detta finner jag det beklagligt att författaren såväl i boken som i sina framträdanden inkluderar uppgifter som han själv vet är grovt felaktiga, samtidigt som han kategoriskt hävdar att hans bild är källornas bild.

Detta menar jag både kan och bör kritiseras, precis som det faktum att han på ett stort antal ställen mer eller mindre direkt "lånat" äldre texter i relativt oförändrat skick. Ska Brunner alltså berömmas för språket bör en del beröm delas med de som skrivit originalen, t.ex. Ernst Carlson och Anders Fryxell.

Saken hade varit väsentligt annorlunda, enligt min mening, om Brunner istället tydligt deklarerat att han förvanskat, att han klippt och klistrat i brev, att han "lånat" meningar och stycken från äldre verk. Och för tydlighetens skull gjort klart att hans "Karl XII" följaktligen inte liknar den verklige särskilt mycket. Då kunde ju recensenter, läsare och åhörare ha tagit ställning till boken med öppna ögon. Jag är skäligen övertygad om att en del recensenter i det läget inte skulle ha talat om "historielektion" eller "folkbildning" och tidningsrubrikerna om att Brunner "krossar myten om Karl XII" hade nog varit väsentligt färre och mindre.

Kort sagt, ska en bok vara en roman ska författaren inte försöka sälja den som något annat. Att Brunner ändå gör det torde ha rent kommersiella skäl, boken skulle förmodligen ha sålt sämre och fått färre rubriker om han klart deklarerat vad han gjort.

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-11-19 23:05
 

Sedan vet jag inte om jag kan hålla med om att en roman "är en avsiktlig förvanskning av verkliga händelser". Om en författare skriver en historisk roman som han befolkar med verkliga, historiska personer gör han ett val. Det valet blir än tydligare om han låter dessa personer leva sina historiska liv. Om till exempel någon skriver en roman om en person som heter Adolf Hitler som i bokens anges ha varit född i Braunau am Inn den 20 april 1889 etc. och sedan omger denne med föräldrar, syskon, skolkamrater etc. som har precis samma namn som de i verkligheten hade, blir det tydligt att bokens huvudperson är den historiske Hitler.

Sedan kan då författaren till exempel välja att låta sin Hitler komma in på Konstakademien i Wien och skildra hur hans liv tar en helt annan riktning än vad som i verkligheten skedde. Det skulle säkert kunna bli en intressant roman. Men han kan också låta Hitlers liv fortsätta som det verkligen gjorde ända till den 30 april 1945. Om författaren väljer det senare alternativet, har han då inte inskränkt sina fabuleringsmöjligheter högst avsevärt? Eller kan han t.ex. låta sin Hitler vara positivt inställd till judar, låta honom vara en fredsälskare o.s.v. som hela tiden av andra påtvingas olika otäckheter, alternativt lever totalt ovetande om vad som pågår? Och som slutligen begår självmord därför att han i elfte timmen har fått reda på koncentrationslägrenas existens, vilket gjort honom förkrossad och gränslöst förtvivlad?

För det är den principiella problematiken som finns när det gäller Brunners bok. Den är inte lika dramatisk som i ovanstående exempel med Hitler, eftersom den senare ju är betydligt mer nära i tiden och därför mer aktuell. Men problemet är i grunden det samma. Väljer man att skriva en roman där huvudpersonen heter "Karl XII", "Adolf Hitler", "Napoleon" eller "Winston Churchill" och låter dessa huvudpersoner leva precis samma liv som sina historiska motsvarigheter kommer läsarna naturligtvis att uppfatta romanens huvudpersoner såsom varande identiska med de verkliga. Läsarna kommer alltså att uppfatta det som om författaren vill säga något om dessa historiska personer.

Och då inställer sig frågan: om författaren då i för den vanlige läsaren svårkontrollerade detaljer fullt medvetet gång på gång förvanskar historiska fakta så att huvudpersonerna tycks vara de historiska, men i själva verket inte är det – vad är hans syfte med detta? Om han inte vill framställa dessa historiska fakta på ett korrekt sätt, varför alls välja att skriva om historiska personer?

Kort sagt, vill man skriva en historia om en diktator som var en riktig hedersknyffel på alla sätt – varför kalla honom Hitler och låta honom leva den historiske Hitlers liv? Om man vill skriva en roman om en nunna som var ett monster, varför kalla henne Moder Teresa och låta henne leva den historiska Moder Teresas liv?

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-11-20 11:49
 

Det var mycket att svara på där.

Vad gäller Brunner: jag har som sagt inte läst vare sig hans bok eller följt debatten runt den speciellt noga. Allt jag sade att det kanske är lite extremt att mordhota någon för något han skrivit i ett skönlitterärt verk, och det tar jag för givet att du håller med om?

Sen visst, han sätter sig i samma win-win/lose-lose-situation som Brown gör: kräver att både tala sanning och att skriva skönlitteratur, med följden att han kritiseras för båda och inte accepterar någondera. Poängen med hela krönikan var ju just att detta är idiotiskt. Sanning eller eller fabulering är precis lika intressant för ett skönlitterärt verks kvalitet som färgen på flasketiketten är för hur ett gott öl smakar.

Och vad din sista fråga gäller har jag för tillfället ett väldigt kort svar:

Varför inte?

Skönlitteraturen ger oss möjlighet att utforska allt det som bevisligen inte hänt. Nu valde du ganska extrema exempel, så jag gör det också: om man, för att återknyta till exemplet jag hade ovan, vill skriva en roman om en falsk profet som startar en religion – gör man då fel om man kallar honom "Mohammed"? Och i så fall, hur hårt bör den författaren kritiseras?

Om läsaren – eller för all del författaren eller kritikern – "naturligtvis" tar det som står i en roman som fakta (och jag hoppas och tror att det inte alltid är så "naturligtvis") har denne missat nånting väldigt viktigt. Det är inte poängen. Vill man veta fakta om Napoleons ryska fälttåg läser man en välutforskad historiebok om det. Vill man läsa en bra roman om det läser man "Krig och fred" – men man ska inte inbilla sig att den nödvändigtvis är ett exakt återgivande av saker som hänt. Det har inget med bokens kvalitet att göra.

Björn Waller Redaktionen 2005-11-22 00:00
 

Problemet uppstår nog om skriver om en "falsk profet", kallar honom Mohammed, och låter hans liv till det yttre vara komplett identiskt med den verklige Mohammeds. Fast i vissa avseenden, i och för sig väl utredda av forskningen men okända för den bredare allmänheten, mixtrar du med källmaterialet. Du tar fullt autentiska brev, klipper sönder dem, klistrar in lite som du själv hittat på vilket totalt ändrar innebörden i breven. Du tar fullt autentiska rättsfall där den historiske Mohammed suttit som domare och frikänt olika individer. Fast du mixtrar med utslagen, så att frikända individer halshuggs. Och så håller du på så genom hela boken.

Då undrar jag: varför kallar du huvudpersonen för Mohammed, följer den historiske Mohammeds karriär och liv, använder autentiska dokument och autentiska rättsfall – bara för att i för den vanlige läsaren svårkontrollerade detaljer förfalska vad som verkligen skedde så att denne Mohammed framstår på ett betydligt mer negativt sätt än vad han skulle ha gjort om du hållit dig till fakta även i dessa detaljer?

När det gäller mordhoten mot Brunner så kan jag bara hänvisa till vad han sade i en intervju i senaste Månadens boknytt: "Media har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextreme grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är kontroversiell…". Sedan dök han då upp i dalatidningar för ett par veckor sedan och talade om att det ställts kransar utanför hans dörr när boken kom ut (2 september) och han inte var lättskrämd, men att det nu var för mycket. Hur kan han i en intervju säga att hoten är "tämligen uppdiktade" och i en annan dra upp något som ska ha hänt för snart tre månader sedan och låta detta vara exempel på hoten?

Låt mig också poängtera en annan sak: Brunners reaktion på dessa "hot" var att koppla in jurist – två månader efter att han skulle ha hotats och förmodligen efter det att han sagt att hoten var "tämligen uppdiktade". När man hotas, är inte det en polissak?

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-11-22 15:28
 

Då får vi nog helt enkelt konstatera att vi har väldigt olika uppfattningar här. Jag ser det som självklart att författare – oavsett om det är Rushdie eller Brunner – inte för en enda sekund ska behöva oroa sig över att bli hotade eller skadade för något de skrivit. Det kan aldrig accepteras.

Och jag ser det som lika självklart att om vi kräver att skönlitteratur antingen är 100% faktamässigt korrekt eller 100% uppfabulerad utan koppling till verkliga personer… då har vi dödat genren.

Romaner har ALLTID tagit sig friheter med sanningen och byggt på verkliga förhållanden för att skapa en egen värld. Det är inget Brunner eller ens Homeros har hittat på. Om sedan "den vanlige läsaren" (hur vanlig nu han är) tror att "Carolus Rex", "Satansverserna", "da Vinci-koden" eller "Nalle Puh" är faktiska detaljkorrekta beskrivningar av något som faktiskt hänt – då är det hos honom "problemet" ligger. Inte hos författaren.

Björn Waller Redaktionen 2005-11-22 21:19
 

Jag tror inte att jag någonstans påstod att författare som förfalskar historiska personers liv och verksamhet på något sätt skulle vara "lovligt byte". Jag frågar mig bara varför man väljer att skriva en bok om en historisk person, håller sig till hans liv och verksamhet till 80 procent och sedan manipulerar 20 för den vanlige läsaren svårkontrollerade procent för att få honom eller henne att framstå som ett monster eller helgon. Ska man skriva om en nunna som var ett monster, varför kalla henne moder Teresa och låta hennes liv och verksamhet till 80 procent vara likt den historiska moder Teresas? Varför gör en författare ett sådant val?

I det aktuella fallet är svaret mycket enkelt. Om Brunner skrev en bok om Karl XII som var trogen i avseende på det vi vet om och fabulerade i avseende på det vi inte vet om (normalt för historiska romaner) skulle Karl XII inte framstå som 1700-talets Hitler, utan som ett typiskt barn av sin tid. Jag kan se rubrikerna i tidningarna: "Karl XII var som alla andra", "Ernst Brunner avslöjar att Karl XII var vanlig". Det blir inte mycket extra PR på det sättet. Brunner vill skapa sensation och det gör man bäst genom att använda ord som "massmördare", "asexuell", "Hitler", "nu måste svensk historieskrivning revideras", "fakta som inte kan motbevisas" och undertitelns "hans liv i sanning återberättat".

Det hela har onekligen varit effektivt. De flesta recensenter har uppfattar det som om boken handlar om Karl XII. Så även Bokus recension, som talar om en punkterad myt. Själv har jag inställningen att myter inte kan punkteras med förfalskade uppgifter, detta må sedan gälla Karl XII eller något annat.

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-11-23 09:32
 

Jag ville höra lite åsikter om boken i fråga, det här gav mig ingenting. Du kan dina böcker men det väcker frågan; hur kan någon som läst så mycket ha ett sådant uselt språk? Mitt råd till dig just nu; läs mer, skriv mindre.

Jens Persson Oregistrerad 2006-06-09 23:46
 

Inte helt lätt att veta vilken av böckerna du menar att jag skulle ha skrivit mer om – har du testat att klicka på länkarna i texten, som i många fall tar dig till en recension av boken i fråga? Det kanske skulle ge dig någonting?

Björn Waller Redaktionen 2006-06-12 10:08
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?