Under det Kalla kriget finansierades olika terrorgrupper främst av stöd från stormakterna USA eller Sovjet (eller någon av deras allierade). Men så ser det inte längre ut, den moderna terrorismen bygger inte upp sin organisation på statsunderstöd. I den här boken försöker den italienska journalisten Loretta Napoleoni därför spåra hur dagens terrornätverk finansierar sin verksamhet.

Nära hälften av boken är dock en bakgrundsbeskrivning till hur det har varit tidigare. Det är där inte något opartiskt urval av terrorgrupper som granskas. Fokus ligger enkom på att undersöka vänster- eller muslimska terrorgrupper. Högermiliserna AUC och Contras nämns pliktskyldigast i var sitt kapitel, medan andra högerextrema grupper som argentinska AAA, Miami-kubanska Alpha 66 eller diverse fascistiska/nazistiska grupper inte alls inkluderas. Hur som helst; att det länge ska ha varit kriminalitet och organiserad brottslighet – rån, kidnappningar, utpressning, smuggling, knark etc etc – involverat i att finansiera terror överraskar väl ingen. Det är väl om något gammal skåpmat?

När Napoleoni till slut fokuserar på den ”nya terrorismen”, islamistiska terrorgrupper (vilka alla i författarens världsbild verkar vara kopplade till al-Qaida) är det ett par nya inkomstkällor hon framhåller. För det första är det legitima företag. Bin Laden äger eller har intressen i ett enormt stor nätverk av företag världen över, påstås det. Bland annat ett (icke namngivet) svenskt företag för sjukvårdsutrustning. Vilket det kan vara kittlar åtminstone min nyfikenhet. Gummi- och honungsindustrin (!) i stora delar av världen utpekas som kontrollerade av Bin Laden. För det andra utnyttjas ett ”moskénätverk” över hela världen för att samla in pengar som kan finansiera terrorceller. För det tredje exploateras islams påbud om att dela med sig av sina rikedomar till behövande (”zakat”), så till den grad att muslimska välgörenhetsorganisationer enbart är täckmantlar för terrorfinansiering. För det fjärde utnyttjas hawala-systemet – ett tämligen informellt, islamiskt ”bank”-system för att flytta pengar mellan länder (i Sverige blev t.ex. al-Barakat uthängade utan några som helst bevis för just detta).

Det är grova och generaliserande påståenden författaren kommer med. Men Napoleoni övertygar inte, milt uttryckt. Tvärtom känns argumentationen ytterst tveksam. Många – ofta väldigt kontroversiella sakpåståenden – har ingen redovisad källa alls. Det är dock inte så att Napoleoni – som somliga grävande journalister – verkar ha talat med någon källa som inte kan uppges därför att han/hon behöver skyddas. Boken verkar istället bygga på andrahandskällor. Det finns ”en mängd rapporter” som sägs bevisa att hawala-systemet finansierar terror, säger hon till exempel. För att sedan inte hänvisa till en enda! Och det är ”rimligt att anta” att en ”stor del” av vad muslimska välgörenhetsorganisationer samlar in egentligen går till terrorgrupper. Återigen utan någon källhänvisning, och varför det skulle vara rimligt att anta framgår aldrig.

För det andra kan man undra vad för sorts källor Napoleoni använder, när hon åtminstone hänvisar någonstans. Jag tittar på ett stort antal av dem – tämligen slumpmässigt utvalda. Bortsett från bakgrundsbeskrivningen (där det i några fall hänvisas till några böcker) baserar sig argumentation nästan uteslutande på enstaka artiklar från dagstidningar. Ibland förekommer det en del slarv med hur exakt referensen är. Och det är inte sällan tredje- eller fjärdehandsuppgifter som används (Napeoloni baserar t.ex. uttalanden på något hon läst i en brittisk tidning, som i sin tur baserar det på något i en arabisk tidning, som i sin tur hänvisar till någon utredning gjord där, som baserar sig på … ja, vem vet det vid det här laget?).

Men vad värre är, är att alla källor okritiskt behandlas som sanningsutsagor. Boken är i det närmaste kliniskt befriad från allt vad källkritik är. När Napoleoni till exempel kommer med ett påstående om Kubas stöd till terrorism hänvisas till CIA. Likaså vad gäller olika välgörenhetsinstitutioners kopplingar till palestinska Hamas. FBI-rapporter tas för sanningsutsagor om al-Qaida. Israels utrikesdepartement verkar i Napoleonis värld vara en pålitlig källa till information om PLO. Och Colin Powell är en säker källa för information om Iraks program för massförstörelsevapen för att kunna bedriva terrorism. Faktum är att ju fler källhänvisningar jag tittar på i bokens lista (utan att alltså läsa källan ifråga), desto mindre förtroende får jag faktiskt för den här boken. Det svajar. Och det svajar ofta betänkligt. Jag vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur länge hade Napoleonis argumentation överlevt debatten om det hade stått ”synagoga” istället för ”moské”, och ”jude” istället för ”muslim”? Förmodligen inte en enda sekund – hon hade omedelbart blivit nedgjord som en antisemit som yrade om en judisk världskonspiration. Men när en bild tecknas, på helt lösa boliner, av en muslimsk konspiration – då kan man i dagens debattklimat tvärtom anses vara helt rumsren, bli översatt till otaliga språk och hyllad av diverse debattörer i media.

Man kan också fråga sig hur relevant Napoleonis konspirationsbygge är, även om man nu skulle tro på det? Ett helt annat intressant perspektiv slår mig nämligen redan i Björn Kumms förord till boken. Ett av de nya momenten med terrorattacken den 9/11-2001 var ju nämligen att det inte var ett segdraget (och därmed kostsamt) gerillakrig. Tvärtom var det en mycket billig attack, Kumm räknar med att den som mest kan ha kostat en halv miljon kronor. Är det kanske inte det som är det mest intressanta – att gårdagens kostsamma gerillakrigföring/terrorism kanske är delvis överspelad? Att de avancerade finansiella nätverken och operationerna kanske inte behövs i samma utsträckning längre?

Mot slutet kommer Napoleoni in på samma resonemang som figurerar i Michael Moores film Fahrenheit 9/11 – att det skulle ligga ekonomiska intressen bakom terrorn, och att det skulle ha kopplingar både till hela bin Ladin-släkten, det saudiska kungahuset och i förlängningen George W Bush och flera andra potentater i USA. Kanske finns det någonting bakom det resonemanget. Napoleonis resonemang är dock lika grumligt och vagt som Michael Moores. Så varför ödsla tid på boken, när man kan se filmen – Michael Moores film innehåller ju åtminstone en hel del humor …