Vilken syn har facket på invandrare? Vilket mottagande får man som invandrare om man engagerar sig fackligt? Och hur är det att försöka integrera frågor som specifikt berör invandrade i fackets övriga verksamhet? Det är några av de frågor som de två sociologi-forskarna Diana Mulinari och Anders Neergaard försöker svara på i den här boken.

Boken bygger på en undersökning såväl av LO-tidningens rapportering i ämnet, som av intervjuer med aktiva inom FAI (Fackligt Aktiva Invandrare). Den är helt klart intressant, eftersom författarna på ett föredömligt sätt visar på en marginalisering sker inom fackföreningsrörelsen, men också på att det går att förändra även kolosser som LO.

Tyvärr tror jag dock inte att den kommer att bli någon storsäljare, eftersom det är en högst akademisk produkt. Det tar exempelvis närmare hundra sidor (en tredjedel av boken…) innan författarna har kommit förbi inledande teoretiseringar, problematiseringar och metoddiskussioner, och väl börjar närma sig ämnet. Och genom hela boken fortsätter sedan det mycket akademiska fikonspråket så fort intervjupersoners utsagor ska introduceras eller analyseras. Vågar man hoppas på en mer lättillgänglig populärversion?