Armade cykel är en så kallad norrlandsroman. Jag var inte medveten om att begreppet existerade innan jag läste det på insidan av Anita Salomonssons senaste roman. Det var inte heller hennes första norrlandsroman. Hon hade skrivit flera.

Jag fasade inför läsningen av denna ”norrlandsroman”; skapade en uppfattning av all korthuggen dialog, mygg och ursprungliga och enkla människor som en sådan roman kunde innehålla. Mindes alla TV-reportage om Norrland, där det underliggande budskapet alltid var att det fanns människor som trivdes i Norrland trots att de egentligen borde veta bättre.

Visst blev det korthuggen dialog, ofta på dialekt. Och visst tedde sig människorna väl jordnära, där de vandrade med blicken och tankarna väl förankrade i den norrländska vardagen. Men någonstans kom ändå min förekomna fasa på skam. För i Anita Salomonssons Norrland finns det också en längtan mot något nytt, även om hennes människor inte alltid kan definiera vad de längtar till. Sökandet inleds med en cykel, men ju längre romanen lider desto mer blir sökandet av andlig natur. Det börjar med en cykel och slutar som en cirkelkomposition.

Romanen Armade cykel utspelar sig i Västerbotten på 1920-talet. I centrum står Lars Hjalmar, småbrukare, och en av dem som stannat kvar när många lämnat trakterna runt Mjödvattnet och Hjoggböle för städerna i söder eller för Amerika. För Lars Hjalmar, han förhäver sig inte. Vad angår honom Söder Mälarstrand? Eller skyskrapor?

Varför ska nu människan sträva mot himlen, fanns där inte mark att tillgå?

Men tankarna förråder honom. De lämnar Mjödvattnet för Niagara och det begär som styr människan fångar in även den förnöjsamma Lars Hjalmar. Mot avbetalning införskaffar han en velociped av fabrikatet Nordstjernan. Öppnar dörren mot en större värld, men samtidigt också för omgivningens klander: ”Djävulens bländverk, det var vad en velociped var. [---] Att han aldrig lärde sig…”

På färder längs norrländska grusvägar låter han tankarna vandra. Ibland till broderna Amerikafararen, men oftast till Den Elskade Vennen, hustrun Frida, som i hemlighet skriver brev till deras son Zacharias som lämnade sina föräldrar innan han ens hade fötts.

Stagnelius skrev i dikten ”Suckarnes mystär” att människolivet styrdes av tvenne lagar: makten att begära och tvånget att försaka. Att kunna längta och samtidigt tvingas kvar. Under dessa lagar lider även de människor Anita Salomonsson berättar om. Lars Hjalmar och hans Frida längtar, på varsitt håll efter nya horisonter, nya liv. Det är den världsliga sidan hos människans begär. Men berättelsen handlar också om en andlig längtan. En längtan efter just den förnöjsamhet som den allt större världen utanför hotar undanröja, där blotta möjligheten att åka till Amerika gör beslutet att låta bli så mycket mer dramatiskt.

Hos Anita Salomonsson finns inga vägar som är rätt, inga kartor ät rättvända. Hennes karaktärer tillåts begära och försaka, älska och förlora. Vissa försakar tryggheten för skyskrapor och äventyr. Andra lämnar begäret efter det vidunderliga därhän och stannar kvar. När Hjalmar köper sin velociped, så prövar han sitt begär. Därefter väljer han att stanna kvar. Ett aktivt val, något som kan vara nyttigt att läsa för oss som trott att norrlänningar i allmänhet väljer att stanna kvar i brist på bättre vetande.