1947 skickades den unga fotografen Jack Birns till ett Kina där upproret var i full fart. Han skulle bevaka händelseförloppet och dokumentera det med kameran för den amerikanska tidningen Lifes räkning. De allra flesta av hans foton skulle dock få vänta mer än 50 år innan de kom till allmänhetens kännedom. Det Birns dokumenterade var nämligen inte bara det som Lifes redaktörer ville ha – bilder på den nationalistiska regimens kamp mot den gudlösa kommunismen.

Hans bilder kom istället att visa på ett Kina där upproret hade en god grogrund. Det var bilder av skriande fattigdom, folkliga protester och umbäranden i krigets fotspår, poliser som brutalt slår ned alla försök att få ihop ett leverne. Eller barnlik som samlas ihop på julafton, eftersom de varit för fattiga för att ha råd med bostad och inte överlevde vinterkylan. Alla dessa teman valde Life att inte publicera.

Däremot publicerade de gärna ståtliga porträtt på nationalisternas generalissimo Chiang Kai-Shek. Hur nationalistarmén agerade valde de däremot nogsamt att undvika. Birns fotografier av den nationalistiska arméns massakrer på fattiga soldater från kommunistarmén förblev oanvända. När nationalisterna halshugger ett av de kommunistiska befälen och sätter upp hans huvud på offentlig plats för att avskräcka andra, då finns Birns på plats med sin kamera. Men Lifes redaktörer ville inte veta av att deras favorithäst skulle agera på det sättet.

Det är skrämmande att se hur systematiskt Lifes redaktörer valde sin världsbild, trots att Birns bilder så tydligt visar på att den inte var sann. Det är för väl att bilderna till slut – efter mer än ett halvt sekel – har publicerats, så att de åtminstone kan fungera som historiska dokument.

Och den rollen spelar de mycket väl. De svart-vita bilderna utgör en utomordentlig dokumentation av ett Kina på revolutionens brant. De är vackra och påträngande ögonblicksbilder från ett land som bubblar av förändring.