Tjocka stickade tröjor. Sveper in mig i halsduken och på med osynlighetsluvan. Solen skiner och vinden viner kring mina öron.

Vrid luvan, osynlig. Tassar omkring, ser sånt jag vill se. Nyfiken. Ser sånt inte andra ser. Det intresserar mig. De små sakerna. Öppnar mina ögon. Öppna dina ögon.

Vrider tillbaka den toppiga luvan. Jag är närvarande och med på allt, ser allt. Ögonen är vidöppna och jag ler.

Jag vet att leenden smittar. Det har jag sett. Eller så ler människorna bara åt min fåniga luva som pekar rakt upp mot himlen och som gör mig 15 centimeter längre.

Det gör ingenting. Bara alla är glada så är jag också glad.