Edward är kanske inte en alldeles vanlig tolvåring, men han är en ganska vanlig huvudperson i en roman. Han är intelligent, med en fallenhet för matematik, känslig, filosofiskt lagd, tillhör en vit amerikansk familj i övre medelklassen, och är med om en extraordinär händelse som kommer att definiera hans liv. Under en flygresa till Los […][...]

Alex Stern heter egentligen Galaxy – ett namn som avspeglar hennes mammas förkärlek för new age. Men det talar hon tyst om bland kursarna på Yale – det är svårt nog att passa in ändå, när man just kommit ur ett allvarligt drogmissbruk, nyligen bevittnat en massaker, inte gått ut high school, och måste jobba […][...]

Regalskeppet Vasa har en särskild magi för mig. Under ett par år i min formbara barndom släpade jag och mina bröder med oss vår pappa dit varje år, kanske rentav oftare än så. Jag tröttnade aldrig. Jag minns den kyliga luften inne i museet, och hur spöklikt det svartnade träskrovet var. Jag kröp in i […][...]

Om man söker på Marian Keyes här på dagensbok.com så finns ett ganska skapligt urval av recensioner att välja bland, och då täcker de ändå bara in en bråkdel av hennes författargärning. Keyes är mycket produktiv – jag räknar till 17 romaner, och ett par samlingar av krönikor och andra texter. Går man tillbaka till […][...]

Jan Stenmark är så väletablerad att det nästan känns tramsigt att introducera honom. Hans sätt att foga samman collage av bilder – ofta från 60-80-tal med korta, lakoniska kommentarer, lyckas ofta vara både otroligt underhållande och väcka existensiell ångest. Jag har haft ett kluvet förhållande till hans bilder av just den anledningen – jag älskar fyndigheten […][...]

När jag recenserade Lina Arvidssons debutroman Ett hem att dö för så avslutade jag med: ”Arvidssons debut står utmärkt på egna ben, men är också ett löfte om ett fortsatt skrivande som kan bli verkligt bra när hon fortsätter att växa in i sitt författarskap.” Jag älskar att ha rätt. Med Blåmärken återvänder Arvidsson till […][...]

Jag har aldrig förstått mig på skräckfilm. Jag avskyr den där adrenerga känslan av en jump-scare: det sprittande kallsvettiga obehaget, pulsen som skenar. Jag blir rädd varje gång. Jag blir rädd även om jag vet exakt när monstret ska hoppa fram. Och jag kan inte se det njutbara i det. Inför skräcklitteratur, däremot, känner jag […][...]

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.” När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste […][...]

Sara Granérs dramatiska teckningsstil och fyndiga ordlekar är välbekanta nu, men jag är långt ifrån att tröttna. Där Katze här på dagensbok.com älskade hennes förra bok (Blixt från oklar himmel) utan några reservationer, så kunde kanske jag känna att formen i den ibland tog udden av innehållet. Med Allas lika mellangärde har har Granér kombinerat […][...]

Paradiset ligger under mammas fötter är Gina Dirawis debutroman, och hon har dedikerat den till sig själv. Den sista raden i hennes dedikation är: ”till sextonåriga Gina: Här är boken du saknade under din uppväxt.” Mona och Mila är tonåringar i gymnasieåldern. De har palestinsk bakgrund och bor i en liten stad i norra Sverige. […][...]