Rasmus var väl inte latare än andra nioåringar. Han hade bara en för hans ålder naturlig motvilja mot allt, som hindrade honom från att klättra i träd eller bada i ån eller bilda rövarband med de andra pojkarna och ligga i försåt bakom potatiskällaren, när någon av flickorna kom för att hämta potatis. Han tyckte […][...]

Om möjligheten finns reser jag helst i tyst kupé på tåget. Efter att ha läst nyutgåvan av Patricia Highsmiths debutroman från 1950 känns det bäst att fortsätta med det. Under en tågresa träffar arkitekten Guy Haines, en ”vanlig amerikan”, den märklige men fängslande Charles Bruno. Snart, efter lite mat och några glas alkohol, blir Guy […][...]

Som recensent och särskilt bokbloggare ska man kanske huka sig när man läser Linda Skugges och Sigrid Tollgårds Mot fyren: jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv. Inledningen är en recension av deras förra bok 1989: leva eller överleva, en sågning där flera av invändningarna är sådana jag delar. En […][...]

Mittemot Joels hus ligger det som kallas Ödehuset, en gång en pampig villa där ingen bott sedan innan Joel föddes. Inte sedan det hände, den där dagen som folk i skolan fortfarande pratar om, sprider rykten om, spekulerar kring. Den nittonde oktober 1992, när den yngste sonen i familjen som bodde i huset kom hem […][...]

Det var Harriets far som hittade på smeknamnet ”Harry”. Som psykoanalytiker kan jag inte undgå att skönja en klar önskan bakom det smeknamnet. När huvudpersonen Harry (Harriet Burden, efternamnet en ordlek med det engelska ordet för ”börda”) beskrivs första gången i Den lysande världen ser jag ett kvinnligt Frankensteins monster framför mig. Snart nog får […][...]

Lavender Lit heter ett nytt förlag, ett imprint till Kalla Kulor, som vill ge ut skönlitterära pärlor som bosätter sig i hjärtat. I och med utgivningen av Kanske är det allt du behöver veta får jag nog säga att de har de lyckats redan på första försöket. Jag hade kysst en betydelselös kille eller tre […][...]

Det är något kittlande med böcker baserade på verkliga händelser. Även om de är aldrig så löst baserade och författarna på olika sätt försöker svära sig fria från sanningsanspråk så finns där hos läsaren oftast ändå en förhoppning att på något sätt nå fram till den riktiga händelsen, hur det verkligen var. Hur det såg […][...]

Efter att som tonåring ha upptäckt Twin Peaks tillbringade jag timmar på olika diskussionsforum. Jag hittade en hel värld av teorier, anekdoter och sökande efter gömda ledtrådar. Där tog berättelserna aldrig slut. David Lynchs tv-serie är vid det här laget en rejält uttjatad referens som slängs in när en film eller bok ska marknadsföras som […][...]

Första gången jag läste något av Sigge Eklund var under bloggsommaren 2005. Det var sommaren när ”alla” började blogga. Från att ha varit något som bara några få världsfrånvända ägnade sig åt, satt nu plötsligt hela bekantskapskretsen och analyserade sitt känsloliv, fotade outfits och redigerade sina headers så att de skulle matcha bloggens innehåll. Bloggarna […][...]

Enligt baksidestexten är Höglandet en skräckthriller med stark samtidskänsla. Trots det så rös jag faktiskt inte speciellt mycket när jag läste den, men å andra sidan läste jag halva boken på puben och den andra hälften i badkaret (måhända för trygga och ombonade miljöer för rysningar). Boken handlar i alla fall om två isländska par […][...]