Enligt baksidestexten är Höglandet en skräckthriller med stark samtidskänsla. Trots det så rös jag faktiskt inte speciellt mycket när jag läste den, men å andra sidan läste jag halva boken på puben och den andra hälften i badkaret (måhända för trygga och ombonade miljöer för rysningar).

Boken handlar i alla fall om två isländska par (och en hund) som är på bilsemester tillsammans. En dimmig natt på det isländska höglandet kör de på ett hus och blir tvungna att övernatta hos det äldre par som bor där. Sen går allt snett och det tycks (på klassiskt skräckhistorievis) helt omöjligt för dem att ta sig därifrån. I omgivningarna kring huset där de strandat hittar de rester av döda och mystiskt sargade djur och genom ett fönster anas skuggorna av något människoliknande som tycks springa på alla fyra.

Händelserna utspelar sig efter den isländska finanskrisen (i Islands fall snarare en ekonomisk kollaps) och mycket av tillbakablickarna i boken handlar om den roffarmentalitet och spekulationshysteri som tycks ha präglat Island under åren som ledde fram till krisen. De två männen i sällskapet har båda fyllt fickorna med mer eller (oftast) mindre ärligt ihoptjänade pengar under de glada åren. Nu i krisens ångestsvettiga baksmälla är de alltså ute på en relativt blygsam campingsemester med sina respektive (även om de har hummer i kylväskan och bor på hotell eftersom tältet är bökigt att sätta upp). De intalar varann att de är luspanka, men troligtvis har de (antyds det) ändå saltat undan en skön slant eller två.

Höglandet är det gamla Island, en svartgrå vulkanisk sandöken som enligt boken är en av de få platserna i världen där det är osannolikt att man skulle träffa på en annan människa, paralleller dras till Sahara och Sibirien. Med andra ord en bjärt kontrast till de styrelserum och börsfester de har lämnat bakom sig.

Jag har en teori (utan empiri) om att den här boken inte skulle kunna ha skrivits under de feta åren innan finanskollapsen, den använder sig av myter och folksagomonster som måste ha tett sig vansinnigt omoderna för ett par år sedan, men som nu är något att falla tillbaks på när det moderna framgångssamhället visat sig vara så skört och såpbubblelikt. Ett exempel på den här tillbakagången till något primitivare tycker jag mig se i följande citat.

 Är det någon täckning? frågade Vigdis. Han skakade på huvudet och något sa honom att det som hette täckning inte längre spelade någon roll, inte hädanefter – det tillhörde hans tidigare liv, var bekymmer i en annan tillvaro.

Eftersom det här är en skräckroman där det okända spelar en mycket betydelsefull roll så tänker jag inte berätta något mer om handlingen än jag redan har gjort. Däremot kan jag ju uppmuntra dig, blivande läsare med att säga att det är en spännande, stundtals mardrömslik skräckhistoria i en säregen miljö och med ett mycket bra språk. Jag rekommenderar en genomläsning, kanske i en sommarstuga med knakiga väggar och storm utanför om du som jag har svårt att rysa — även när historien faktiskt är rysansvärd.