Recension

: In i labyrinten
In i labyrinten Sigge Eklund
2014
Albert Bonniers Förlag
4/10

Självförverkligandet och det osedda barnet

Utgiven 2014
ISBN 9789100127473
Sidor 292

Om författaren

eklund
Foto: Sara Mac Key

Sigge Eklund, född 1974 i Akalla, debuterade som författare 1999 med romanen Synantrop . Han har sedan dess utgivit romanerna Den sista myten (2002), Det är 1988 och har precis börjat snöa (2005) och Varulvsvalsen (2007). Tillsammans med Alex Schulman ligger han också bakom podradioprogrammet Alex och Sigges podcast.

Sök efter boken

Första gången jag läste något av Sigge Eklund var under bloggsommaren 2005. Det var sommaren när ”alla” började blogga. Från att ha varit något som bara några få världsfrånvända ägnade sig åt, satt nu plötsligt hela bekantskapskretsen och analyserade sitt känsloliv, fotade outfits och redigerade sina headers så att de skulle matcha bloggens innehåll. Bloggarna blev ett ställe att hänga på, att pyssla om och – kanske allra mest – en outsinlig källa till snokande i andra människorna liv.

Jag hade snubblat förbi länkarna som det stod ”Sigges blogg” på utan att lockas nämnvärt av dem. Så av en slump hamnade jag där, mitt i ett inlägg där bloggjaget sitter och äter pizza direkt ur kartongen med någon han gillade på en sommarsolig gräsmatta. Det är ungefär det jag minns av texten. Jag minns hur han beskrev pizzans utseende och känslan av att sitta där. Hur det med den detaljerade beskrivningen kändes långt mer närgånget att läsa denna text än någonsin all världens stulna dagböcker.

Samma år kom Sigge Eklunds självbiografiska roman Det är 1988 och har precis börjat snöa. Här förde han läsaren rakt in i den unga pojkhjärnan och en av de mest lågmält genuina uppväxtskildringarna jag läst. Efter det plöjde jag även Eklunds debutroman Synantrop – en intensiv men också dröjande kärlekshistoria, där sinnesnärvaro och detaljrikedom tycktes prioriterade framför sensation och billigt dramaturgitrixande.

I In i labyrinten finns dock inte mycket av stilisten Eklund, eller den språkliga närvaron, kvar. Att det rör sig om en spänningsroman görs klart redan i romanens baksidestext. Inget fel i det, men mina litterära utopier, där även spänningsromaner förtjänar ett språk som gör litteraturen verklig, raseras snabbt.

Åsa är en framgångsrik psykolog med tro på terapins möjligheter att genom samtal bemöta och bearbeta människors inre svårigheter. Maken Martin är en minst lika framgångsrik förläggare på ett av Sveriges största bokförlag. Många sena kvällar lyser förlagslampan i Martins rum på Sveavägen i Stockholm och manusarbetet har med åren kommit att äta upp allt fler av hans tankar. När Martin kommer hem om kvällarna har ofta både Åsa och deras dotter Magda redan somnat. Magda å sin sida drar sig ofta undan till hemliga lekställen i skogen. Hon berättar aldrig exakt var hon går. Ingen bryr sig heller om att fråga.

En kväll försvinner så Magda från hemmet medan föräldrarna äter middag på en restaurang i närheten och tillvaron förvrids. Det är också där Eklunds historia har sin utgångspunkt. De båda föräldrarna blir inte bara misstänkta förövare, de utvecklar också en naturlig besatthet av att reda ut dotterns försvinnande. Det senare något som Eklund i en intervju i SVT:s Babel anger som en av drivkrafterna bakom romanen; oviljan att acceptera det oförklarliga.

Romanen börjar med en scen där Åsa söker efter ledtrådar till Magdas försvinnande i skogen utanför familjens villa. Katastrofen har inträffat – något har redan avfyrats. Det vi nu får är fyra vägar tillbaka till själva avfyrandet. Förutom Åsas och Martins perspektiv närmar vi oss även händelsen genom Tom och Katja, ett ungt par som bland annat är knutna till Åsa och Martin genom Martins arbete på förlaget. Att de fyra är kopplade till varandra på mer än ett sätt blir tydligt ju längre in i handlingen vi kommer.

In i labyrinten har därmed ett perfekt upplägg för en intrikat och nervig spänningshistoria, för den som är lagd åt det hållet. Som spänningsroman betraktad är detta dock en ovanligt trögstartad skildring. Att Magda är försvunnen och att båda föräldrarna befinner sig förtvivlan redan i upptakten, är inte en tillräcklig katalysator för att väcka mitt intresse för överklassens livskriser och ekonomiskt lättvindiga tillvaro. Upplägget för boken känner vi ju till sedan innan. Och vilka föräldrar blir inte fullständigt nedbrutna av att förlora sitt barn?

Eklund bryr sig inte heller om att ladda språket; allt för ofta saknas undertext och möjlighet för läsaren att reflektera kring de enskilda scenerna. Romanpersonerna analyserar sönder sig själva och sina känslor och går sällan genom skriften och blir levande. Det dröjer nästan halva romanen innan historien på allvar lyckas fånga mitt intresse. I somliga partier lyfter texten, leder mig ut ur den konstruerade dramaturgin och blir till egna koncentrat av liv. Som när Martin träffar en okänd kvinna på en bokmässa och drabbas av plötslig åtrå. Här verkar Eklund för en stund glömma sin historia och skildrar på ett inkännande sätt hur det kortlivade begäret till en främmande människa kan få varje partikel i vardagen att bli lika laddad som linjerna i en fulländad målning.

Mot slutet öppnar romanen upp sig. Ju närmare tillfället för försvinnandet – en vibrerande, ljus majkväll 2010 -vi kommer, desto mer av tankearbetet tycks Eklund lämna åt läsaren. Inga egentliga klargöranden ges. Det är vackert, men som helhet förblir romanen ganska intetsägande med sina evigt självförverkligande karriärmänniskor och sin lättköpta dramatik. Någonstans tappar den också sitt mest tänkvärda tema. Det osedda barnet.

Anna Carlén

Publicerad: 2014-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-15 11:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5668

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?