Först var det en turné, sen blev det ett album, sen blev det en film, och nu har allas vår favoritgnisselkanadensares miljörockopera Greendale från 2003 blivit serietidning också. New York Times rapporterar att Neil i flera år arbetat ihop med Joshua Dysart (Swamp Thing) och tecknaren Cliff Chiang för att ta fram en serieversion av […][...]

Hur mycket har Sara Granér utvecklats från första till andra albumet? Ingenting! Och det är precis som det ska vara. Som det heter i en tidigare recension: Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i ”Det är bara lite AIDS” befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och […][...]

När jag var liten och hängde på Ljusdals kommunbiblioteks ungdomsavdelning brukade jag göra små utflykter till den delen av vuxenavdelningen där serierna fanns. Jag minns inte riktigt vad jag lånade därifrån, det enda albumet som gjorde intryck var Inger Edelfeldts Den kvinnliga mystiken som då bör ha varit relativt nyutkommet. Jag tror inte riktigt att […][...]

Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att […][...]

Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan. Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började […][...]

Klickar man sig fram till förlaget Epix hemsida kan man läsa att de har en utgivning som består av ”världens bästa vuxenserier”. Det är ett djärvt uttalande, men ser man över deras katalog finner man att det finns en stor sanningshalt i deras slogan. I synnerhet om man tittar under fliken ”Nyheter” och ser att […][...]

Med ett litteraturhistoriskt översiktsverk i händerna roar det mig ibland att bläddra bak till registret och jämföra bland författarna vem som får mer sidreferenser än den andre. Antalet ger liksom en mer handfast och direkt bild av författarens påstådda inflytande och möjliga status än vad de hermeneutiskt auktoritativa formuleringarna inne i boken gör. Gäller det […][...]

På omslaget: en kvinna med pistol, lyftad, som om hon antingen precis ska ta sikte eller just har avfyrat den och ser på sitt mål. Det är en ovanligt aktiv bild av kvinnor, som (titta efter själv, i dags- och veckotidningar!) alltför ofta får stå(, sitta, ligga) passiva på bilder, inte minst på omslag. Detta […][...]

En ljummen januarikväll möter Sigrid, en ung litteraturstudent, en man i en port i ett hus intill Tegnérlunden. Mannen är författaren August Strindberg. Han har hamnat i en tidslucka, som gör att han plötsligt befinner sig i Stockholm år 2008. Det är en magisk upptakt och ett spännande och fantasieggande ämnesval. Vem har inte någon […][...]

Så befriande att ibland slippa hålla på att försöka begripa så hemskt mycket hela tiden av det man läser. Tänk HBO-serier med sina kalkylerade dramaturgier, medvetet subtila cliffhangers och millimeterberäknade balans mellan otydligt-övertydligt. Tänk musikvideor som bara orkar bemöda sig om att gestalta textinnehållet rakt upp och ner. Tänk vitsar vars poäng man räknar ut […][...]