En sommarkväll 2001 sitter Mélanie och Clara i varsin stad och tittar på finalen i den första stora franska dokusåpan. För Mélanie innebär det startpunkten för en intensiv längtan efter att bli känd, för Clara är det något hon gör i smyg, eftersom ett sådant program är raka motsatsen mot allt hennes föräldrar står för. […][...]

Åsynen av en ny pusseldeckare av Elly Griffiths gör mig alltid på gott humör och då författaren jonglerar med tre serier samtidigt är detta – tack och lov – en inte alltför sällsynt tilldragelse. Denna gång är det Bleeding Heart Yard, den tredje delen i serien med kriminalpolisen Harbinder Kaur, som jag spanat in på […][...]

Hur många svårt melankoliska medelålders män kan en författare skriva fram? I Michel Houellebecqs fall är svaret ”många”. I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv […][...]

Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss. Kärlekens exil […][...]

Den brittiske författaren Ray Celestin gör det sannerligen inte lätt för sig, då han för varje ny bok i sin ambitiösa deckarkvartett (City Blues Quartet) inte bara byter stad, utan även decennium. Det innebär att den första delen, Yxmannen, utspelar sig i jazzmusikens vagga New Orleans 1919, medan nummer två, Mafioso, tilldrar sig i maffianästet […][...]

Jag läser för närvarande på tema ”hav” och önskade mig En världsomsegling under havet i julklapp för att den kändes som en självklar del av temat. Till min stora glädje fick jag boken och nu när jag har läst den känner jag att det vore spännande att försöka närma sig den i en recension, även […][...]

Jag har ingen aning hur det kommer sig att jag plötsligt verkar ha utvecklat någon sorts faible för romaner i ambassadörsmiljö. Häromsistens läste jag Ambassadören på Portland Place av Denize Karabuda och nu Smugglarna från paradiset av Henrik Sjöberg. Den senare av de två utspelar sig på 70-talet då Nordkorea öppnade en ambassad i Stockholm. […][...]

Jag har läst inledningskapitlet i romanen Debutant flera gånger. Scenen flödar så bitterljuvt med en äldre man som går på promenad en augustidag. Synintryck, ljudbilder och de egna tankarna på ett passerat liv. Trakten där han befinner sig är en plats där höglänt terräng möter en dal och han passerar ett torg: Bönderna sålde fortfarande […][...]

En kvinna får en kryssningsresa i present av sin mor. En vecka på ett enormt fartyg, all-inclusive (exklusive alkohol), för henne och de två barnen – maken måste arbeta. Medelhavet ligger blått och befinner man sig i lä kan man sola och drömma om besöket på Akropolis, det mytiska, overkliga. Men än mer overkligt är […][...]

Det här är en roman som belönar den uthållige. Den som förespråkar att sluta läsa om man inte fastnat efter 50 sidor, hade missat hela grejen – och det hade ju varit synd. För dem. Själv är jag av den envisa sorten och blev mot slutet rikt belönad. Som socionom vet jag att kriser yttrar […][...]