När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Feminismen brukar man prata om som ett antal vågor. Första, andra och tredje, kanske även fjärde och femte. Som den första räknas i alla fall kampen för kvinnlig rösträtt kring förra sekelskiftet. Men innan dess då? Var det ingen som kom på tanken att kvinnor och män borde ha lika mycket att säga till om […][...]

Jag bor väldigt nära Stockholms inlopp. Fritidsbåtar och kryssningsfartyg flyter förbi en vik som jag kan promenera till. Vågsvallet som rullar in på stranden berättar att havet är en plats för mänsklig aktivitet. Går jag upp på berget intill kan jag se Skeppsholmen med sina gamla byggnader för marinen. I en annan del av hemkommunen […][...]

År 1524 utbröt ett uppror bland de fattiga i södra Tyskland, vilket snabbt spred sig till angränsade regioner. Man reste sig mot överhet och mot alla sociala orättvisor. Och när man börjar ifrågasätta sociala orättvisor så är steget inte långt till att också börja ifrågasätta traditionella religiösa dogmer och institutioner. En av dem som kom […][...]

Den historiska vikingatiden har nog få missat, som ett nordiskt unikum mellan järnålder och medeltid, förhistorisk och historisk tid. Men den kulturella vikingatiden? Vad är det för något? Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när […][...]

I en låda med all möjlig bråte förvarar jag en gammal sjuksköterskebrosch, som varit min mammas. Hon utbildade sig till sjuksyster på Sahlgrenska runt 1940. På den tiden bodde man fortfarande på elevhem, bar blåvit uniform med stärkkrage samt en liten hätta på håret som kronan på verket. Den strikta hierarkin yrkesgrupperna emellan var ingenting […][...]

En krets av adliga personer har en klubb i en liten rysk stad. Man spelar whist och utbringar skålar för den ryske bonden. Det är 1860-tal och tsaren har nyligen fattat beslutet att befria de livegna från sina månghundraåriga fjättror. Men i praktiken lever många av underklassens fattigaste kvar på godsen i samma beroendeställning som […][...]

Jonathan Lindström är många saker, arkeolog och uppskattad populärvetenskaplig författare, bland annat för barn, inte minst. För mig är han ändå främst en röst i Sveriges radio P1:s Spanarna. Så mycket så att jag, den enda gång jag varit i närheten av honom personligen, aktivt måste avhålla mig från att peta på honom. Rösten har […][...]

För lite drygt ett år sedan gav Nirstedt/litteratur ut två nyutgåvor av Sven Lindqvist, dels Bänkpress och Ökendykarna, och dels den här boken som innehåller både Utrota varenda jävel och Nu dog du. Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, […][...]

Elin Wägner kom med en fläkt av den stora världen till lilla Berg utanför Växjö. 1925 lät hon uppföra sitt drömhus Lilla Björka (ritat av Carl Bergsten, pennan bakom Liljevalchs konsthall och Göteborgs Stadsteater), som så småningom blev hennes fasta punkt i livet. Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. […][...]