En fransyska i sina bästa år fyller en bok med 103 noveller/korta kapitel som i det stora hela handlar om män. Alla de slags män skildras, allt från grekiska mytologins atleter till dagens mansgrisar. Det var nära ögat att jag tappade intresset för dessa små skärskådande anekdoter innan jag ens nått fram till sidan 50, […][...]

Antoine de Saint Exupéry inleder sin största litterära framgång, Lille Prinsen med att testa sin läsare. En liten teckning av ett brunt föremål liknar vid första ögonkastet ett berg eller en hatt eller kanske en snigel. Endast den som har barnasinnet kvar vet vad bilden föreställer. Lille Prinsen är en bok du kan beta av […][...]

Skulle någon göra mig tvungen att välja ut endast en egenskap som jag ville att all den fortsatta litteraturen jag läser skulle äga, skulle jag välja egenskapen av att provocera. I ett val mellan skönskrivning, spänning, lärdomar eller lidelse så väljer jag fortfarande provokationen, eftersom den är minst troligt att jag skulle bli uttråkad av […][...]

Jag har skjutit upp skrivandet av den här recensionen länge nu. En månad, kanske. Till och med två. Och varför? För att jag har försökt komma på något objektivt och ganska snällt om den här boken, som inte förtjänar att sågas. Det är ingen direkt dålig bok. Den är välskriven, och… intressant? Philippe Delerm har […][...]

Baksidan av boken Doktor Romand är välformulerad, meningar som fångar mitt intresse, jag tänker att det här kan bli riktigt kul och spännande läsning. Jag tar ett kliv in i en privatpersons förtvivlade värld, jag tar del av en sann historia om doktor Jean-Claude Romand som i dag tjänar ett livstidsstraff i ett fängelse i […][...]

Agatha Christies The murder of Roger Ackroyd (Dolken från Tunis, obegripligt kass översättning) berömmelse vilar på det häpnadsväckande faktum att det är bokens ”jag”, doktor Shepard, som är mördaren. Det här deckarhistoriens kanske främsta trollerinummer har föranlett en rad artiklar och böcker i ämnet, bl. a. av teorielefanter som Gérard Genette och Roland Barthes. De […][...]

När jag slagit ihop pärmen på Jean Echenoz bok Jag går kommer jag att tänka på misslyckade semesterfotografier. Ni vet hur det kan vara: man ställer upp med Eiffeltornet i fonden och ber en tysk turist knäppa en bild, han frågar på knagglig engelska var avtryckaren sitter och för kameran till ögat, väntar något och […][...]

Egentligen föddes mitt intresse för Raymond Queneau genom mitt intresse för Boris Vian. Intresset för Vian i sin tur föddes genom att jag läste en anekdot om hans Jag skall spotta på era gravar. Enligt denna anekdot slog Vian vad med en vän att han kunde skriva en bestseller på 14 dagar, han skrev Jag […][...]

Honoré de Balzac hör till de mest produktiva av västerlandets kanoniserade författare. För att förbereda sig för en författarkarriär skrev han, vid sidan av sitt arbete som skrivare åt en advokat och notarie, ett fyrtiotal romaner under pseudonym. Han ville, så att säga, öva upp stilen lite grann. I trettioårsåldern började han skriva som Honoré […][...]

Eftersom jag tagit mig för att förkovra mig i beatlitteraturens tankegångar började jag läsa Krogen med ett arrogant överseende. Sture Dahlström hade i Tuppdagg just förklarat för mig hur vansinnigt tråkigt det var med författare som kunde beskriva varenda tekopp och bestick på ett dukat bord. Jag höll naturligtvis med honom, och suckade och himlade […][...]