Som så många andra vuxna som av det ena eller andra skälet läser barnböcker sögs jag snabbt in i Johan Rundbergs suggestiva historiska bokserie för mellanåldern, Månvind och Hoff, som inleddes med den Augustprisade Nattkorpen. När jag får höra att Rundberg kommer med sin första spänningsroman för vuxna hänger jag därför på låset – det […][...]

Jag vet inte om jag kan skriva en recension av Han Kangs roman Jag tar inte farväl. Jag vet inte om jag förstår den tillräckligt. Om jag kan för lite om författaren, om Sydkoreas historia. Om romanen ens är begriplig på något logiskt plan. Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit […][...]

Fanny lever i Helsingfors med sin son Sam på tolv år. Hon arbetar långa dagar på en annonsbyrå. Sam har inga vänner och hans liv online är en ständig kamp dem emellan. Efter ytterligare en nätmobbningsincident och en krävande chef bestämmer sig Fanny för att flytta tillbaka till byn i Österbotten där hon är född […][...]

Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]

Här handlar det om Edna, 14 år. Hon lever i en by på landsbygden i Österbotten i mitten av 1910-talet. Modern är död och fadern Rafael vill inte riktigt klara sig med arrende och arbete. De mister sitt torp, får flytta in i en gårdsbastu och se andra bosätta sig i den stuga som varit […][...]

I den lilla romanen Huset på Saint Pauls väg berättar Lise Tremblay om en kvinna, en författare i medelåldern som lever med sina föräldrar deras sista tid i livet. Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare […][...]

Vanligen ställs man till svars för sådant man gjort, inte för sådant man inte gjort. Det finns såklart undantag, där underlåtenhet är nog så graverande, men också en annan typ av gråzoner: de där man bryter mot normerna. Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. […][...]

Det finns böcker som lämnar mig i samma sekund som jag slår ihop dem. De kan vara spännande, smarta och fulla av humor. Men de dunstar bort och lämnar ingen saknad eller ens eftertanke. Sedan finns det böcker som stannar kvar länge i både hjärna och hjärta. Böcker som rör om och skakar till mig. […][...]

Det är svårt att veta vilken ände jag ska börja i när jag ska försöka beskriva Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofas. Den är stundtals helt genial, stundtals tappar författaren bort mig under ett längre sidospår som jag aldrig riktigt förstår var i berättelsen det hör hemma. Men på det hela taget är […][...]

Den tyska författaren Katrin Seddig är tyvärr inte översatt till svenska och att inget svenskt förlag upptäckt henne, är synd och skam. Förutom att hon är en mästerlig stilist, så har hennes berättelser ett sällsynt driv och det är få som kan skriva så autentiska dialoger som hon. I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från […][...]