I ett land utan namn med ett krigshärjat förflutet, i en lika namnlös stad med en flod och en brännande sol bor India tillsammans med sin älskade, Kallas. De lever i en lägenhet och ägnar dagarna åt att tänka, hon vid universitetet, han på ett namnlöst kontor. De lever i en harmoni utan barn, i långa kvällar med vin och god mat, samtal och närhet. Så en dag får Kallas ett telefonsamtal från sin nära vän Desma. Hon bjuder in dem att spendera några dagar i hennes hus vid havet, och trots att India är på sin vakt och anar tecken överallt på att de inte borde åka, åker de dit. Så småningom knackar tre små barn på dörren till Desmas palats vid havet, och efter det förändras Indias och Kallas liv tumultartat och ofrånkomligt.

Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Lykke Holm) har ett sätt att väva fram verkligheter drypande av sinnesstämningar och svart magi, tillsynes i vår egen värld, men ändå i ett eget universum med böjliga regler och lagar. Hon gör det i debuten Natten som föregick denna dag, i Strega – som nominerades till ett flertal priser – och hon gör det i Röd sol, denna senaste berättelse om ett lyckligt par som av en serie händelser får tre (tillsynes) föräldralösa barn på halsen, eller kanske i själva verket kidnappar dem? Gränser mellan inre och yttre värld suddas ut och läsaren hamnar helt på nåder hos berättaren, får lita helt på den skevande sagoversion av verkligheten som målas fram.

Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och det syns tydligt i Röd sol – texten kryper in under skinnet, smakar och doftar och skapar molande obehag. Det finns en genomgående underton av en katastrof som närmar sig, i den brännande solen, i Indias sätt att se skuggor i hörnen, i Kallas onämnbara förflutna, i tiden som går så oerhört, oerhört långsamt – som trög och tjock olja flyter den fram och längs vägen beskrivs de små detaljerna och ritualerna som kantar Indias och Kallas liv: Indias sobra sminkrutin på morgonen, maten som ställs fram på bordet, smaken på teet som ständigt dricks, både kallt och varmt. Allt tycks drypa fram i en mardrömslik och formbar konsistens; allt är sant men ingenting är verkligt.

För det mesta följer man med, hänförd, men ibland står den ödesmättade stämningen läsaren upp i halsen – framförallt Indias ständigt uppvridna sinnesstämning känns stundtals överdriven och orkestrerad i förhållande till den verklighet som faktiskt tycks utspela sig utanför henne, något som skulle kunna tillskrivas henne som karaktär om inte också detaljrikedomen och ritualerna som skapar atmosfär i boken även de ibland går till överdrift: det dricks oerhört mycket beskt te, ligger väldigt många gånger händer på bord och tänds väldigt många cigaretter, till exempel. Viljan att skapa mystik och stämning skiner ibland igenom, vilket förtar upplevelsen något.

Ska man vara krass är det heller inte helt tydligt varför denna historia berättas för en – den ger upphov till vackra bilder, intressanta tankar och är, trots sitt obehag, behaglig att befinna sig i för att den är vacker – men har något egentligen förändrats på slutet? Det är kanske upp till läsaren att avgöra, men någonstans famlar man ändå lite.

Trots detta är Röd sol en uppvisning i världsbyggande och stämningsskapande som imponerar och bländar. Det är en mycket välkommen verklighetsflykt, långt bort från diskbänksrealism och autofiktion – det är en saga för vuxna, och en mycket snygg sådan.