Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält. Jag läser med stort nöje Denise […][...]

Kommissarie Maigret kan slänga sig i väggen. Här är det förorten som gäller! I kriminalkommisarie Victor Costes Paris stinker höghusens nedgångna trapphus av urin, bilar står i lågor, knark bjuds ut till försäljning och blykulor regnar. Mord och dråp är tre gånger vanligare i Seine-Saint-Denis – eller 93:e departementet som det också kallas – än […][...]

En dag, då Stor-Lars promenerar till jobbet får han en blomkruka i huvudet och dör. På hans begravning återses sex vänner som har ett gemensamt förflutet inom den maoistiska rörelsen i Sverige. De var alla lite yngre än Stor-Lars och såg upp till honom som en förebild och mentor, och nu är han plötsligt död. […][...]

Jag var inte helsåld på Linda Ståhls debut, och hade nog inte tänkt läsa fler av hennes deckare. Det är såklart intressant med en ickebinär kriminalpolis i huvudrollen, men i övrigt föll jag varken för intrigen eller miljön. Rika Höllviken kändes som en femtielfte välbärgad deckarmiljö, och parallellhistorien, som fick sin förklaring först allra sist, […][...]

Jag tror inte det finns en enda människa vars hjärna jag är mer avundsjuk på just nu än JK Rowlings. Mellan släppen av nya Strike-romaner läser jag om de tidigare, och de verkar hålla för hur många omläsningar som helst. Det finns så många nyanser att upptäcka och återupptäcka i konstruktionen av intrigerna, i karaktärsutvecklingen […][...]

I år åkte jag till min första bokmässa sedan 2019. Under pandemin valde jag att bevaka mässan från andra städer för att få lite flärd och flykt. 2020 satt jag på ett hotell i Örebro och följde seminarierna via länk och 2021 befann jag mig i Linköping när jag förkovrade mig i böckernas värld. Förra […][...]

Även om man knappast kan anklaga Konrád – änkeman, pensionerad kommissarie jämte inbiten Reykjavíkbo – för att slå klackarna i taket i de tre första böckerna i Arnaldur Indridasons senaste deckarserie, tar han priset i den nyutkomna, fjärde delen Tyst som muren, där han närmast framstår som svårmodig. Jag har förstått att somliga läsare har […][...]

2014 påbörjade Elly Griffiths en ny deckarserie, The Brighton Mysteries, som ännu (?) inte finns översatt till svenska. Staden på brittiska sydkusten präglas av semesterfirare och underhållning, och morden i serien har en eller annan koppling till varietéföreställningar, trolleri och andra uppträdanden. Den första Brighton-boken, The Zig Zag Girl, utspelar sig 1950. Där upptäcker polisen […][...]

När jag läste Roberto Piuminis Mina bokvänner önskade jag mer personliga åsikter, omdömen och motiveringar och i Drottningar och pretendenter får jag mitt lystmäte. Carina Burman tycks njuta av att få slippa en del av de akademiska kraven, samtidigt som hon redogör för urval och avgränsningar och har en lång litteraturlista. Hon blandar sina deckare […][...]

”Miss Marples första fall” står det på omslaget till Bookmark förlags tjusiga utgåva av Agatha Christies Mordet i prästgården. Det är det nu tydligen inte riktigt – hon dök första gången upp i en tidskriftsnovell 1927, tre år innan The Murder at the Vicarage – men romandebut gör hon i alla fall här. Mordet i […][...]