Men omslaget slår ann något i mig. Det är en bild av Göteborg i ovanifrånperspektiv; en närmast konturlös stad, nerkyld vad det verkar, utan färg så när som på de blåa spårvagnarna som binder ihop och transporterar ljus i bilden. På baksidan står: ”Stad och människor i sina ordnade heterosexuella strukturer. / Det går inte att värja sig. Det går inte att inte ingå.”

Ja. Nej. Jag är enig men vill naturligtvis veta mer. Raderna får mig att tänka på Birgitta Lillpers Nu försvinner vi eller ingår, där ramarna visserligen är helt andra, men där jaget också pendlar mellan att delta eller ställa sig utanför det förutbestämda, upptecknade.

På första sidan i Det vita bläcket citeras Mare Kandre: ”vad är staden om inte ännu en skog men / skogen, var är den, ja / var är den?” Ja. Vad är strukturerna om inte annat än förtryck? Och var är i så fall friheten vi försökte bygga åt oss själva?

Anna-Karin Hellqvist vill inte kalla Det vita bläcket för diktverk, läser jag i en intervju med författaren. Ändå är det ofta så jag måste läsa den för att den inte ska bli för smärtsam. Inte för att dikt på något sätt indikerar distans eller smärtfrihet, men för att i en diktläsning går det att hitta ett motstånd och en sång som ger den sköra berättelsen styrka.

Jag måste skaka av mig människorna. Jag måste ta dem med tång och rycka ut dem.

Jaget i Anna-Karin Hellqvists bok genomgår mycket. Ofrivillig barnlöshet är ett bärande tema. Ett varande och en sorg som präglar hela tillvaron, som inte går att bortse från och som tycks utgöra en distans till alla som kommer nära. Jaget vandrar runt i staden Göteborg, hon sitter på barer och spårvagnar och betraktar människorna från sidan. Hon inleder relationer, men tycks inte kunna bestämma sig för om hon ska stanna i närheten eller stöta bort. Omgivningen formar sig som en massa, bildar strukturer där jaget inte ryms men samtidigt inte kan lämnas oberörd. Det handlar inte bara om att försvinna från de mänskliga strukturerna och minnena, men också om att få dem ur sig. Om detta skriver Anna-Karin Hellqvist ofta rakt och anklagande på ett befriande sätt. Men lika ofta i skör balans mellan de stelnade ögonblicken, patetiken, sorgen och en motsträvighet som bär allting vidare.

Boken är uppdelad efter årstider, börjar i vinter, fortsätter med vår och bildar på så vis en kronologi. Texten går mer och mer mot prosan. En relation, eller flera, tar mer och mer plats; mer och mer uppmärksamhet. Sidorna fylls med dialog och kortare scener. Här anar jag en annan berättelse som ibland verkar vara på väg mot en mer konventionell roman, en berättelse som nog hade mått bäst av att vara i en annan bok.

Anna-Karin Hellqvist har viktiga saker att säga. Hade jag inte varit så allergisk mot ordet utanförskap hade jag nog sagt att Det vita bläcket handlar om det. Om normerna och normaliteten som å ena sidan inte går att undgå, som blir en förutsättning för en längtan, men som å andra sidan föder hat.

Similar Posts:

• Nästan som mästaren
• En ny identitet i blomning
• En resa till innan
• ”Jag tänker ett ljus”
• Frisinnat feministiska noveller

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur – ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget – och i förlängningen även läsaren – är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• Poesin i poesin vänd ut och in
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Jag vet inte vad förklaringen är till mitt begär inför allt detta. All denna vardag. Det känns som om jag har en uppgift. Som jag får något dyrbart när någon berättar hur saker ligger till. När jag blir insläppt, får förtroenden. Jag känner mig accepterad. Och jag känner mig lätt, tyngdlös. Det känns som om jag leker. Jag leker. Jag har tid. Jag är lycklig.

När Maria Zennström skriver om det dyrbara, vikten av att få berätta tänker jag att det är precis så det är att skriva. Att få rå om någonting som är betydelsefullt. Men också känslan av att komma hem, att vara på rätt plats i livet:

Jag känner sympati, välvilja för alltihopa; nyfikenhet, som att det inte riktigt är mitt, men kan bli det, håller på att bli det. Det är som att lösa en rebus, allt människor berättar, att jag har användning för det, att jag plötsligt känner mig på rätt plats i livet. Jag behöver inget annat. Det är något estetiskt.

Maria Zennström lämnade över stafettpinnen till Birgitta Lillpers, som därefter lämnade över till Peter Lukas Erixon:

Det finns en sorts lust i det som ännu bara är idé och oskrivet. Det finns en annan lust, när arbetet kommit en bit på väg, som är pusselläggandets, den konstnärliga matematikens förunderliga och i stunder mystiska, lust.

Eftersom en av de största glädjorna med att skriva är just det föränderliga i arbetet. Och att man som skrivande aldrig riktigt vet vad som kommer att förvänta sig när man sätter sig med texten.

Jag har alltid mycket lång väg till skrivbordet. Allt längre ju mer tiden går. Ungefär som med fotbollsspelare eller maratonlöpare före match eller lopp. Man vet att lusten också är plågsam. Väl igång brukar det gå undan.

Skriver i sin tur Carl Henrik Svenstedt, om när skrivandet blir avlägset och nästan utan räckhåll. Han lämnade över till Mara Lee om vikten av seendet och tidpunkten:

De säger att natten släcker något, att det finns en natt som är kopplad till det poetiska skådandet. Men
jag tror på morgonen,
det är morgonen som blåser ut min hud. Nej, som
väcker den.

Mara Lee. Illustration: Agnes Stenqvist

Läs alla deras kloka ord på Aglaktuqbloggen. Staffeten kommer att pågå i ett år och uppdateras varannan vecka.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Brevlådelitteratur
• Postsemestersyndrom
• Decenniets debutanter
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?