Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• Ett fullt rimligt främlingskap
• Att vakta en hemlighet
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Livet, litteraturen och allting

Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Lilla Kerstin upptäcker en talande mus i huset som väntar på att hon och familjen ska flytta in. Musen med tröja och mössa visar på lönndörren, som är porten till en ny värld. I De Vita Björnarnas land möter hon trollen, dockfolket och björnarna. När hon presenteras för Stjärnornas Härskarinna Limosa blir hon välsignad – trots att hon är människobarn – och hon får ett uppdrag. Hon ska befria invånarna från en förtryckare som gjort livet svårt.

Hiskliga flygturer varvas med långa vandringar. Kerstins resa går genom vassa klipplandskap, dimmiga hedar och bubbliga träsk. Äventyrskänslan är stark och den ena vådliga situationen avlöser den andra. Den eskapistiska tonen byggs upp av talande träd, magiska dolkar och förmågan att flyga. Vackert är också att Kerstin förtrollas med en röst utav kristall. När hon sjunger fylls hon av stolthet och triumf.

Illustrationerna av Hans Arnold dyker upp med jämna mellanrum. Snälla varelser har runda kinder och stora ögon. De onda har försetts med kloliknande fingrar.

I varje äventyrlig scen hejdas huvudpersonen av en kort stunds tvekan men finner ganska snabbt en utväg ur svårigheten. Med hurtighet far hon vidare utan att jag känner mig helt övertygad.

Jag reflekterar också över huvudpersonens ensamhet. Hon ges en hjälpande hand flera gånger men mötena med andra är så korta. Rädsla och utmattning är känslor som visar på sårbarhet men ingenstans uppstår de välbehövliga speglingarna och avskeden sker ofta abrupt. Avsaknaden av samförstånd med andra eller egen reflektion gör att jag inte kommer nära hjältinnan. Tankeväckande är också att förtryckaren i Underjordens rike skildras som ond och ingen verkar fundera på den bakomliggande orsaken till tyrannens maktutövning.

Jag kan föreställa mig att 9-12-åringar som just börjat med kapitelböcker gillar den här boken. Den kan fungera som en första bekantskap med genren fantasy. Verklighetsflykten är i många avseenden färgrik. Därtill kan frågorna som uppstår under läsningen tas med i vardagens grubblande som handlar om människor och livet här på jorden.

Similar Posts:

• Kampen mot järnklon
• Stortrollet och andra sagoväsen
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• Diva eller duglig makthavare?
• Ingen vidare sagoskog

Anna Carlén:
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Att läsa Johannes Anyurus prosa blev på sätt och vis en nyupptäckt av hans skrivande för min del. Just nu följer den mig genom de sömnlösa nätterna med sina fladdrande Madridvindar och kvalmiga, svunna Borlängesomrar. Allting; tidpunkter, tankar, rörelser, blandas och löses upp om vartannat i denna poetiska roman.

Ordet och färgerna av Helena Österlund
Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Rädd att flyga av Erica Jong (nyutgåva)
En modern klassiker. Slog ner som en bomb i sin samtid på grund av sin frispråkighet. Och så vidare och så vidare. Idag blir väl ingen direkt chockerad av att läsa om Isadora Wings sexlängtan och avsugningsfantasier, men det betyder inte att Rädd att flyga inte längre är läsvärd. Här ryms, förutom frispråkighet, en historia om att våga, att bli självständig, om en författares kamp mot det vita pappret. Maria Svelands förord och Erica Jongs eget efterord kompletterar och sätter in den moderna klassikern i en välbehövlig backspegel.

Anna Larsson:
Båten av Nam Le
Det har inte funnits någon bok under 2010 som liknat den här. Den berörde mig, låt den beröra dig.

Minnen av Torgny Lindgren
Inte hans bästa, men även en oinspirerad Torgny Lindgren är hästlängder bättre än de flesta. En samling påhitt som känns lite som något han gjort för att slippa förläggarnas tjat om memoarer, men fortfarande något av det bästa som släppts i Sverige 2010.

Blodets meridian av Cormac McCarthy
Ett mästerverk från en av de riktigt stora amerikanska författarna, nu äntligen på svenska.

The Spirit Level; Why Equality is Better For Everyone av Richard Wilkinson och Kate Pickett
Intressanta teorier och fascinerande slutsatser om en möjlig väg till en lyckligare värld.

Björn Waller:
Just Kids av Patti Smith
Rockstjärnebiografier brukar falla i en av två kategorier: den sensationalistiska sex-drugs-rock’n'roll-storyn, och de där som går in på exakt vilken gitarr som användes på vilken låt. Patti Smith, inte olikt Bob Dylan för några år sedan, struntar i vad andra vill veta och skriver vad hon själv vill berätta: om hur hon som tonåring anländer i New York 1967, möter själsfränden Robert Mapplethorpe och kastar sig ut i Upptäckandet. Det är en febril skildring av kärleken – till en älskare, till en vän, till konsten, som borde kännas lika viktig oavsett hur stor fan man är av hennes musik.

2666 av Roberto Bolaño
Jo, jag har tipsat om den tidigare, men nu har den kommit ut på svenska och ni har ingen ursäkt längre. Det här är en av 2000-talets – jo, hela seklet – största romaner, inte bara i omfång, och det finns ingen bokläsare som borde bli missnöjd att hitta den under granen.

En tyst minut av Siegfried Lenz
Bra komplement till den ovanstående tegelstenen, en lätt munsbit efter julmaten, ett värmande sommardopp mitt i ryssvintern… men både mättande och med livsfarliga undersrömmar.

Google-koden av Andreas Ekström
En rättvis men inte okritisk skildring av världens kanske just nu potentiellt mäktigaste företag och deras historia. Information är alltid bättre än konspirationer, även i tomtetider.

Santa Olivia av Jacqueline Carey
Och så avslutar vi med lite lättläst men välskriven dystopiafantasy. Det behövs mer tonårstjejer med superkrafter i dessa post-Buffydagar.

Emelie Novotny:
Alla mina favoritböcker från i år har hjärtan och författarsigneringar på försättsbladet, för att jag tycker om att ha författarhälsningar i mina mest älskade böcker. Det svåra är att på förhand veta vilka böcker som kommer att bli de mest älskade. Alternativet att få alla sina böcker signerade med hjärtan känns lite väl svårt för att det ska vara rimligt. Men i år har jag alltså lyckats utmärkt med mina förhandstippade!

Darling River av Sara Stridsberg
För att ingen får mig att känna mig mer förstådd än Sara Stridsberg. I hennes böcker är jag hemma och jag njuter av varje ord, mening, sida, trots att Darling River är en svart och hemsk bok. Men det svarta och hemska lockar på ett alldeles eget sätt, gör mig liten och stark på samma gång. Ingen behärskar språket som hon, ingen ser på skrivande som hon, ingen skriver så fantastiska romaner som hon. Precis som Sigrid skrev i sin recension här på dagensbok.com så kommer det inte vara svårt att utse detta decenniums bästa bok, det är redan Darling River.

Colosseum, Kolosseum av Anna Hallberg
Jag har inte mycket mer än bläddrat i den här svarta boken, men jag håller den i mina händer, känner den och vet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats var omskriven redan långt innan den kom ut, med all rätt! Det är en känslig debut om identitet, känslor, kärlek och en fjäril. Den är poetiskt vacker, lägger sig nära och blir bara bättre och bättre för varje gång jag läser den.

Lina Arvidsson:
Darling River av Sara Stridsberg
Jag tillhör det provokativa släkte som älskade boken Lolita av Nabokov. När jag hörde talas om Sara Stridsbergs bok, att den kunde ses som en fortsättning, var det självklart att det lockade mig. Vad som saknas i Lolita är i mångt och mycket det kvinnliga perspektivet. I Darling River har lolitan vuxit upp. Stridsbergs ord är en bölja av förnimmelser, starka poetiska beskrivningar och öde obehagliga landskap, som jag alltid har trivts väldigt bra i. Via olika gestalter problematiseras önskan att vara liten, omhändertagen, lyckan och även förbannelsen i att aldrig få växa upp.

Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
En gul regnkappa som inte går att sudda ut från näthinnan. Den första gången hjärtat krossas. Hur ont det gör, och hur du aldrig kommer att komma över det. Om ungdomen i dig som aldrig dör. Sæterbakkens språk gränsar till det naiva, men det är också lättillgängligheten som får den här boken att ta så hårt. Förklädd till oskuld nästlar den sig in, sticker hål på din godtrohet, vecklar ut världen för dig genom att visa upp en spegel. Det gör ont. Men du har redan hunnit bli förälskad.

Den drunknade av Therese Bohman
Jag vill att en bok ska gripa tag i mig och aldrig släppa. Jag vill att den ska visa mig en sommar så tydligt att jag nästan känner doften av blommorna, erfar värmen, befinner mig med sjöns gulgröna vatten omkring mig. Jag vill att de känslor som förmedlas ska gripa tag i mig, så att jag finner samhörighet med karaktärerna. Jag vill bli överraskad, omtumlad, rysa av oro och blir tårögd av beröringen. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Bohman i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog, och pratade om hur hon gick upp i de stämningar hon beskrev. Kanske visste jag redan där och när jag såg framsidan, att jag skulle ligga vaken till tre bara för att läsa ut den. Den drunknade kastar mina andra bestyr åt sidan och förtrollningen släpper först flera dagar senare.

Maria Carlsson:
Under morgondagens bila av Elfride Jelinek
Poesi är ju inte det Elfride Jelinek brukar förknippas med, men det var faktiskt denna diktsamling hon debuterade med. Under morgondagens bila är svulstig, utsmyckad och sirlig. Egentligen känns den rätt höstig, men jag misstänker att den fungerar nog bra till julmust och risgrynsgröt.

Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
Detta tips kanske inte är så mycket för att detta är en så bra bok som det är för att jag alltid, innerligt och för evigt älskar Marguerite Duras sätt att skriva. Då spelar det inte så stor roll att bokens handling är smått oengagerade och att det finns andra böcker av henne som är mycket bättre. Har du läst Duras andra böcker allt för många gånger är det fint med något nytt och då passar Sjömannen från Gibraltar, som utkom på svenska för första gången nu i somras, fint.

Tillflyktens hus av Åsa Nelvin
Jag brukar inte gräma mig over saker, brukar inte älta. Men att jag inte gav en 10 till Åsa Nelvins helt fantastiska bok är inget annat än en skam. Jag ber om ursäkt och uppmanar dig att köpa den till alla du känner i julklapp. Okej?

Stina Sigurdsson:
Mina jultips i år har av en händelse (ännu) inte recenserats på dagensbok.com. För hur gärna vi än vill recensera precis allt, så går det inte att hinna med alla bra och fantastiska böcker på 365 dagar om året.

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz
En alldeles, alldeles fantastisk barnbok. Dunne ligger i sin säng och räknar upp alla lyckliga stunder hon har haft i livet. Hon berättar om när hon började skolan och var rädd för att inte få någon kompis, men hon hittade Ella Frida på skolgården och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Tills den dagen Ella Frida flyttar till Norrköping och allting blir oerhört ledsamt och sorgesamt. Eva Erikssons bilder är underbara och hela historien gråtknipande fin. Läs, ge bort, läs högt!

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins
Trilogin om Hungerspelen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en riktig bladvändare, och nu när man slipper otåligt vänta på nästa del är det dags för läsmaraton. Serien utspelar sig i en avlägsen framtid där en ond huvudstad håller landets övriga distrikt i järnhand, genom att varje år direktsända Hungerspelen: en reality show på liv och död, där barn från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en överlevande återstår.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds stora förlag ville inte ge ut hennes ungdomsbok. Istället gavs den ut på det lilla förlaget Gilla böcker, och vann Augustpriset. Ha! Och bra är den också. En ungdomsbok som inte känns tillrättalagd som många andra.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Annas bokhylla
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår.

Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I de ordalagen skulle man även kunna beskriva den märkvärdiga och ovanliga bok som Tillflyktens hus utgör.

Boken är, rent litterärt, svår att kategorisera. Den tar upp influenser från en rad litteraturhistoriska epoker, men är samtidigt säregen och liknar inte något jag läst på mycket länge.

Romanen består av fyra olika delar som var och en har sina speciella förtecken. I den första, nära nog realistiska delen, får vi genom olika så kallade bilder lära känna huvudpersonen N utifrån ett jag-perspektiv. Efter bilderna kommer en kommentar, som med psykologiska förtecken analyserar N. Medan bilderna ofta är ordrika, flödande och ingående, där känslor som lycka, hat, äckel och uppgivenhet förmedlas lika mycket genom språkbruket som genom händelserna i sig, så är kommentarerna neutralt avskalade. De är snarare objektivt krassa än medkännande och förstående.

De andra delarna är fundamentalt olik den första. Den som kommenterar lämnar N, på sista sidan i första delen, med ett kallt konstaterande:

Ns liv blev kort (lite över tjugofem år) därför att hon var för feg för att våga gå längre.

Men faktum är att trots att Ns liv påstås vara slut så fortsätter det, historien fortsätter. Frågan är på vilket sätt.

Resten av romanen utspelar sig nära nog i ett och samma rum. Det rum som N tar sin tillflykt till. I rummet är hon först ensam, men så småningom dyker det upp tre andra figurer, en alkoholist, en man som är mån om att göra andra till lags och en kvinna, eller ung flicka, med en bomb i magen. Och det är här, i de andra delarna, som vi helt lämnar den någorlunda realistiska inledningen. Istället finner vi en symbolrikedom och en stil som är starkt surrealistisk och som stundom gränsar till det absurda och jag hinner, under läsningen, dra paralleller till såväl Beckett som Kafka och Hesse.

Hur man skall tolka det som händer i Tillflyktens hus är inte på något sätt självklart. Själva formen motsätter sig i det närmsta en tolkning och ger istället utrymme för en rad funderingar. Vad det är för rum som N så länge befinner sig i blir aldrig bekräftat. Jag läser att någon tolkat det som att N varit på en mentalvårdsanstalt och själv funderar jag på om handlingen helt och hållet har utspelat sig som en kamp i Ns inre. Som att hon måste gå igenom en rad stadier för att kunna gå vidare, för att uppnå någon form av katharsis. Vad som händer spelar kanske egentligen ingen roll och kanske räcker författarens egna ord nog långt för att förstå bokens väsentligheter:

Och liksom Alice är någon i min bok på väg mot underland och spegelland. Men den vita kaninen är inte längre urskiljbar.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Experimentet är själva behållningen
• Lära sig konsten att vänta
• Mellan absurdism och verklighet

Idag recenserar Björn Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon. Det är en berättelse om en ung jugoslav på semester i USA när kriget bryter ut i hemlandet och han helt enkelt blir kvar. Parallellt med denna berättelse löper berättelsen om Lazarus. Dessa två berättelser vävs så in i varandra och blir en roman om sökande och identitet och hem.

Maria har läst en bok som inte liknar något hon har läst på mycket länge. Åsa Nelvins Tillflyktens hus är en bok som rör sig från realismen till surrealismen, den är symbolisk och absurd, den följer Ns liv som tar slut men ändå fortsätter.

Vi kommer även att bjuda på Ola Klippviks debut Hotellet, en bok om skuld och ansvar och det som kommer sen. Och Kalle Linds Människor som gått till överdrift, uppföljaren till Människor det varit synd om, som bjuder på snaskigheter, traverklamp och citat från kändisar och andra.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Pip från en axel
• Debutartad debut 2001
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Händelserik vecka på dagensbok.com

Men vad betyder det att kalla en text självbiografisk? Vilka sanningar kan man göra anspråk på? Kan man alls skriva helt ärligt och vad innebär det att offentliggöra just det man uppfattar som det mest privata? Vad innebär det för författaren? För läsarna? Och vad innebär det för kritiken, om det som recenseras inte är författaren text utan i någon mening författarens liv?

1970-talets ”bekännelselitteratur” skrevs under eller i relation till paroller som ”det personliga är politiskt”. Det litteraturhistoriska omdömet – i högsta grad ännu under arbete – får nog sägas ha placerat trenden kvalitativt närmare dokusåpan än Augustinus, Rousseau och grabbarna. Ja, för visst finns det en könsaspekt av det hela.

1976 släpptes till exempel två berömda själbiografiskt inspirerade romaner, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Den ena geniförklarades och upphöjdes till generationsroman, den andra skälldes ut som en snusktants bara alltför privata sovrumsbekännelser. Man kan ju fråga sig hur det kom sig att dessa båda sexuellt explicita tidsdokument mottogs så olika.

I När det personliga blev politiskt tittar litteraturvetaren Cristine Sarrimo närmare på en grupp självbiografiskt inspirerade kvinnliga författare. De fem som granskas särskilt är Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Kerstin Bergström, Kerstin Strandberg och Åsa Nelvin. Varför just de fem valts ut än en smula oklart. De är sinsemellan olika författare med vitt skilda stilar och som fått vitt skilda mottaganden. Hur representativa för trenden som helhet de är får man ingen större grepp om, men visst nyanserar de bilden av tidens litterära klimat och produktion.

Bäst är Sarrimo emellertid just i den breda skildringen av 1970-talets kvinnorörelse, de litterära uttryck den tog sig och, inte minst, de debatter dessa väckte. Tanken på en tegelsten lik den om arbetarlitteratur som kom förra året känns inte alltför avlägsen. Man börjar kunna föreställa sig ett vagt facit (de blir ju aldrig fullkomliga eller slutgiltiga). En hel del författarportätt återstår förstås att skriva. Men snart, kanske?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Livet iscensatt
• Why we fight
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Litterära genvägar