I Drömmarna lamslås småstaden Santa Lora, i Florida, av en oerhört smittsam sjukdom. Det börjar med att en collegestudent somnar i sitt korridorsrum, och aldrig vaknar. Sömnsjukan sprider sig snabbt därifrån och får barn, vuxna och gamla att somna – ibland i sina sängar, ibland mitt på gatan.

Vissa av de sovande går i sömnen, andra inte. Gemensamt för dem alla är ett intensivt drömmande, som syns på hjärnröntgen och ögonens snabba rörelser. I ett försök att hålla smittan under kontroll sätts först studentkorridoren i karantän, och slutligen hela staden.

Genom romanen följer vi en mängd människor. Det första offrets rumskompis, ett par som just blivit föräldrar, två systrar vars pappa somnar och lämnar dem ensamma kvar. Fler än så. Fokus ligger egentligen aldrig på någon enskild individ, utan i stället skildras ett samhälles kollaps, och alla de olika sätt som människorna i det kan reagera på en kris.

På ett sätt gör detta val att även läsaren distanseras från berättelsen. Även om det går att känna med de karaktärer som ändå står i centrum, hinner man aldrig riktigt komma dem nära. Inemellan ser vi i stället hur bensinen tar slut, militären skyddar stadens gränser och sjukvårdens oförmåga att hantera den enorma mängden sovande kroppar.

Men det finns ställen som får hjärtat att slå, och allvaret gör sig påmint i kroppens spänningar. Speciellt Mei, och Ben, är välutvecklade och det som händer dem gör ont att se. Vad Thompson Walker gör bäst är känslan av brådska, det oerhörda i det som sker. Mer än något är boken ett tankeexperiment: Vad gör människan när hon försätts i en sådan situation? Vad borde hon göra?

Språket är ödesmättat, men tack vare historiens omfattning fungerar det. Det kommunicerar väl de svåra val som människorna i Santa Lora måste göra, och sitsen de befinner sig i.

Drömmarna är en annorlunda katastrofberättelse, där det stora får fokus över det lilla, som kommer dröja sig kvar långt efter sista sidan.