Richard Adams gick bort i de sista skälvande dagarna av 2016; nyheten kom bara några minuter innan nyheten om Carrie Fishers död, och han var trots allt 96 år gammal, så du är ursäktad om du missade det. Någonstans känns det ändå lite passande för honom att smita ut i tysthet, han vars hjältar var de harmlösaste, fluffigaste, fredligaste varelser som bara ville hålla sig undan.

Den långa flykten (originaltitelns Watership Down har inget med båtar att göra, det är ”Down” som i ”äng”) är en bok som drabbade mig rätt hårt när jag läste om den som vuxen. Visst är det en barnsaga, om också en ganska våldsam sådan, om ett gäng söta kaniner som måste hitta ett nytt hem efter att människor förstört deras gamla bostad och mördat nästan hela deras flock. Det är också ganska uppenbart en allegori, liksom Tolkien skrev han med kriget i minne om ett fredligt folk från ett land med gröna kullar som tvingas föra krig mot en hänsynslös motståndare som vill utrota både dem och deras sätt att leva, eller bara rulla rakt över dem med sina nya tekniska framsteg.

Hela världen kommer att vara din fiende, du furste med tusende fiender, och så fort de fångar dig kommer de att döda dig. Men först måste de fånga dig, grävare, lyssnare, furste med det snabba varslet.

Precis som Tolkien jobbar han också hårt på sina karaktärer (i alla fall de manliga). Kaninerna i den lilla gruppen som måste ta sig fram i en ny värld – Hassel, Kronan, Femman, Björnbär – men också de andra smådjur de stöter på längs vägen. Men han glömmer aldrig att de är just kaniner; förmänskligade till en gräns, men inte bortom den. Det finns saker de inte kan förstå eller göra, och inte ens med den bästa vilja i världen kan de förvandla sig till något annat än kaniner. Han bygger en hel mytologi och ett helt språk åt dem, men de är rudimentära, med ord bara för vad kaniner kan förstå.

Men ändå. Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen, där den gamle kämpen Kronan som alltid föraktat grubblaren Hassel och hans nymodigheter står öga mot öga med en övermäktig fiende som lovar honom pardon om han flyttar på sig.

Silflay hraka, u embleer rah. (…) Min hövding har befallt mig att försvara den här tunneln, och jag stannar här tills han säger något annat.

Det är nivåer i den där repliken. Det är första gången Adams återger kaninernas språk utan översättning, men orden har förekommit var för sig tidigare, så som läsare får en ett ”Hell yeah!”-ögonblick när en pusslar ihop det: silflay – beta; hraka – spillning; embleer – stinkande; rah – hövding. På ren svenska alltså: Ät skit, din jävla översittare. (Eller ”Führer”, om en så vill.) Det är de två starkaste krigarna som står öga mot öga, men bara den ene har lärt sig förstå att råstyrka inte är detsamma som ledarskap. Och naturligtvis, att striden står mellan kaniner; de kan inte göra något åt människan, de kan inte göra något åt bilarna eller rävarna eller katterna, men de kan försöka skapa enighet bland varandra i stället för att vika sig för den starkes rätt som aldrig håller i längden. Det våldet må skapa är vanskligt och kort, som någon annan sade.

Så tack, Richard Adams. Det är lätt att vilja gå tillbaka till gamla favoritböcker när världen ser hård och kall ut. Det sägs mycket om 2016, bara halvt på skoj har det utsetts till det sämsta året i mannaminne, trots att så mycket av det bara är orsakat av vår egen rädsla och kortsiktiga lösningar. Nu tar året slut, vi lämnar en ihjälgasad värld för en okänd framtid full med stora varelser som kan trampa oss utan att ens se oss. Allt fler säger att det är snudd på landsförräderi att ens tro på en värld där det goda har något att komma med. Ställ er bakom den som lovar att sätta hårt mot hårt eller gå under. Klamra dig fast vid gamla idéer. Sluta oja dig över dem som flyr för sina liv. Gräv ner dig djupare. Rösta på rädslan.

Silflay hraka, u embleer rah.