De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien.

Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…

Hon som gjorde abort för att kunna gå ut i strid, och hämnades sitt ofödda barn med varje tysk hon dödade.

Hon som återvände hem efter kriget och inte kändes igen av sin egen mor. Hon som återvände hem och förkastades som hora, för det kan man ju tänka sig vad en kvinna gör vid fronten. Hon som återvände hem och bara fann en platt massgrav där det stått en by, och var tvungen att gräva bland ruttna lik för att hitta sin mor.

När jag kom hem från fronten visade min syster mig en grav… De hade begravt mig.

Hon som såg sina medsoldater våldta sig igenom Tyskland, och inte visste hur hon skulle förhålla sig till det efter vad nazisterna gjorde mot hennes egen familj.

Hon som alltid bar två extra kulor eftersom hon visste att fienden betraktade kvinnliga soldater som krigsbyte.

De hade spetsat henne på en påle… Det var frost, och hon var alldeles vit och håret alldeles grått. Hon var nitton år. I hennes ryggsäck fann vi brev hemifrån och en grön fågel av gummi. En leksak.

Hon som lät sin sjuåriga dotter bära in en bomb i tyskarnas högkvarter i en matkorg.

Och om och om igen, de som 40 år senare berättar för en journalist vad de var med om, och inleder med ”Min man har sagt åt mig att bara prata om trupprörelser och tapperhet, så du är säkert inte intresserad av det här, men är det OK om jag berättar lite grann om hur det faktiskt kändes att gå ut i krig?” Hon lyssnar, antecknar, skickar vidare.

Det var i slutet av 70-talet som den belarusiska journalisten Svetlana Aleksijevitj började resa runt i Sovjetunionen och intervjua några hundra av de miljontals kvinnor som deltagit i andra världskriget. Jo, visst fanns de, även om deras historia aldrig berättats; de bonddöttrar, skolflickor och fruar som mer eller mindre frivilligt bestämde sig för att inte bara sitta hemma och vänta på att deras fäder, bröder och pojkvänner kom hem döda, utan blev sjuksköterskor, kokerskor, prickskyttar, infanterisoldater, stridsflygare, partisaner, lokförare, telegrafister. Och som sedan kom tillbaka och i bästa fall blev klappade på huvudet och tillsagda att nu behöver du aldrig tänka på det där otäcka igen, lilla vän, sätt dig nu där och ta hand om din hjältemodige man som en riktig kvinna om du fortfarande minns hur man gör. Som har burit det här inom sig i 40 år utan att någon ens frågat om det.

Precis som Aleksijevitjs tidigare bok Bön för Tjernobyl är det oerhört drabbande läsning. Tagna en och en blir historierna små lösryckta kortromaner, som spänner från det vardagliga (”Fyra år i karlkalsonger!”) till det djupt tragiska. Tagna tillsammans blir de en helt annan historia, en kör med röster, ofta bara identifierade med förnamn och rang, som berättar både om vad de upplevde mitt i ett av mänsklighetens blodigaste krig, och om det där andra kriget som de fått leva med. Överbefälhavare som gömmer sig bakom ridderlighet och beskyddarmentalitet för att slippa behandla dem som jämlikar; kollegor som medger att visst, just hon är ju nästan som en riktig karl och jag hade inte överlevt utan henne, men vem vill ha en fru som är som en riktig karl; ett samhälle som förväntar sig att de ska offra sig utan tanke på belöning eller erkännande samtidigt som män som gör samma saker kallas hjältar. Den här utgåvan drar det ytterligare ett varv genom att ta med de stycken som inte fick komma ut på 80-talet, inklusive censurens kommentarer till varför de ströks. Först nu, när de flesta av de medverkande är döda, får de komma till tals. Det stora patriar… f’låt, patriotiska kriget fick ju i ett jämställt sovjetiskt samhälle inte besudlas med fruntimmerskänslopjunk, med berättelser om unga människor som skrek på mamma när de dog efter att ha skickats ut obeväpnade mot stridsvagnar, med antydan om att något förtigits i den offentliga berättelsen. Nej, då blir herr censorn rent kränkt å de stackars gamla kvinnornas vägnar.

Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Och mot de kvinnliga hjältarna. Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga.

En kritikerhyllning så god som någon.

Jag smyger in den här recensionen den 23/12 i förhoppning om att ni redan köpt alla julklappar, för den här boken ska inte ges i julklapp, den ska inte läggas i högen av andra överflödspresenter. Den ska läsas, utan någon högtid som en ursäkt.