I Att föda ett barn inleds berättelsen om Maj som efter ett misslyckat förhållande flyttar från Östersund till Örnsköldsvik där hon träffar den 16 år äldre Tomas som hon snabbt blir gravid med och trots att ingen av dem egentligen ville gifta sig står hon snart brud med en redan synlig mage. Skammen!

Maj vill inte ha barnet och vet inte hur man ska vara som mamma (om det nu finns någon mall), dessutom måste hon hantera Tomas alkoholism, svärmodern som inte kan acceptera henne, oron och rädslan över mamman som ligger sjuk i TBC och så är det frågor som hur man egentligen anordnar stora middagsbjudningar? Maj som är van att trängas i en liten lägenhet och bara har sett sin mamma springa iväg och jobba på andras middagsbjudningar.

Att föda ett barn slutar med Tomas kris, som Maj försöker parera, Sörja för de sina fortsätter i Tomas kris och Maj lämnas utanför. Det är en tydlig illustration av kvinnan ständigt i bakgrunden och Maj som tvingas anpassa sig till ett nytt liv. Det här är en berättelse som berättas alltför sällan.

I Sörja för de sina rusar tiden fram och det vi ser är det moderna samhället och det svenska folkhemmet växa fram. Maj som ser en stolthet i att ha ett rent och städat hem blir chockad och sårad när hennes väninna Vera säger till henne att ”storstädning har blivit omodernt”. Vem är hon om inte den som alltid sopar upp sanden på golvet, vädrar lägenheten och torkar ventiler?

Maj och Tomas får ett till barn och Maj börjar vänja sig vid tanken på att vara mamma. Hon tar sitt ansvar. Hon vill ju så väl. När Tomas dricker är det inte hans hälsa eller sina känslor hon tänker på främst. Det är barnens väl. Hon är noga med hur barnen uppfostras. Och det där med att amma exakt var fjärde timme, är det verkligen så noga när barnet skriker? I allt Maj tar sig för lyser Per Albin Hanssons folkhemspolitik igenom.

Är det meningen att det ska vara så hårt? Kan man skriva fram en annan mamma? Som ligger kvar, som sjunger, som tänker att det mesta ordnar sig om det får ta den tid det kräver. Med avvänjning och nattrutiner. Med bråkigt trots och stark vilja. Med blyghet och känslor som bubblar upp och är svåra att bära. Vill inte Maj Anita det bästa i världen? Vet hon? Är tanken ens hennes egen? Det måste gå rätt till. Och ta sig bra ut. Ja, se snyggt ut.

Kristina Sandberg skriver tät prosa med psykologisk skärpa. Jag tvingas läsa långsamt. Orden fastnar i mig när jag läser och Maj kommer nära, väldigt nära. Läsaren har hela tiden en inblick i Majs huvud. Det är hela tiden hennes tankar och hennes oro för vad andra ska tycka. Dialog är ovanligt i båda romanerna, men det pågår ett ständigt inre mumlande i långa meningar och ett flöde av text.

Ibland kastas vi ut ur Majs tankar in i berättarens (den implicita författarens) reflektioner, nutidens reflektioner på dåtidens samhälle och ibland berättarens sätt att ursäkta Maj. Jag gillar dessa reflektioner över den historieskrivning vi är med och bidrar till, och ser fram emot att följa Maj längre fram i tiden.