En personlig minnesbok om Gustaf Mannerheim, marskalken av Finland, legendarisk statsledare och president? Av filmproducenten och författaren Jörn Donner, bara 18 år gammal då Mannerheim gick bort? Vad kan Donner rimligen ha för personliga erfarenheter av Mannerheim som ligger till grund för föreliggande bok?

I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots de instinktiva invändningarna, eftersom Donner inte direkt utger sig för att frammana en objektiv historieskrivning över Mannerheims liv, utan fastmer ett personligt vittnesbörd om vad mannen, myten och legenden Mannerheim betytt i hans liv. Det handlar alltså mycket om hur föreställningen om vem Mannerheim är och var har påverkat Donner och hans landsmän. Indirekt har Donner också haft mycket med Mannerheim att göra genom sin far, som skrev den första biografin över Mannerheim, och sin farfar, som personligen umgicks med Mannerheim.

Stilen är mycket personlig och ofta närmast rapsodisk. Hugskott och infall verkar avlösa varandra nästan planlöst, och till en början tycker jag det är irriterande. Ingen disposition, ingen kronologi, ingen tematik? Men efter ett tag övervinns jag av Donners charm. Han har blivit en lite knarrig gubbe, men fortfarande med mycket av glimten i ögat, och när han vill kan han avlossa den ena fräckheten efter den andra så att man som läsare hoppar till. I ett avsnitt diskuterar Donner Mannerheims fältsäng:

I fältsängen ryms bara en person; ibland sov han i bredare och mjukare sängar med plats för fler. Fältsängen lämpade sig inte för knull, om man inte var akrobat. Det stora intresset för Mannerheims sexualliv förbigår en ganska självklar omständighet. De flesta människor, även en kåt ung Mannerheim, sysslade inte med sex som huvudsyssla.

Och så vidare. Vid flera tillfällen kopplar Donner sitt eget liv till Mannerheims och drar paralleller, även om de kanske i vissa fall är mer av önsketänkande än faktiska förhållanden. Men det gör inget. Det blir ett slags fritt spekulerande som är ägnat att i lika hög grad belysa Mannerheims liv som Donners eget, och det ger naturligtvis nya ingångar och perspektiv, även om de kan vara lite oortodoxa. Så till exempel när Donner fortsätter att diskutera Mannerheims kärleks- och sexualliv och kommer in på sitt eget: ”Jag hade etablerat ett kärleksförhållande med en ung studentska. Hon var bra att knulla med, åtminstone till en början.” En sådan brutal ärlighet är en förutsättning för all god bekännelselitteratur, och Anteckningar om Mannerheim är just sådan bekännelselitteratur. Det vidhäftande problemet är väl kanske att den egentligen säger mer om Donner själv än om Mannerheim och att Donners röst ständigt tränger igenom Mannerheim-stoffet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. I alla händelser är det charmigt, för Donner är en riktigt charmknutte. Eller skall vi säga charmgubbe.

Jag vidrörde ovan Donners lite pratiga, kåserande stil. Efter ett tag upplever jag att den blir något tjatig och behovet av en smula stringens infinner sig. För ett par år sedan läste jag Donners bok om Ingmar Bergman, PM: Bergman, och den var i viss mån skriven på samma sätt: som en högst personlig minnesbiografi över en stor man. Men det finns en stor skillnad: medan Donner har ringa personlig erfarenhet (om man inte räknar den hans far och farfar haft) av Mannerheim har han däremot arbetat tillsammans med Bergman under stora delar av sitt yrkesverksamma liv. Av naturliga skäl har detta gett mer grund för en bok att stå på än vad som är fallet med Mannerheimboken. Donner är dock själv medveten om detta: I ett kort efterord konstaterar han att boken ”handlar i stället om vad jag subjektivt ansett vara viktigt” och att han i förlängningen varken kunnat eller velat lyfta fram en mängd fakta som vore kutym i en regelrätt biografi.

Du som alltså tänker läsa denna bok om Gustaf Mannerheim: Gör det inte om du vill ha en heltäckande biografi över Mannerheims liv. Gör det om du vill ha ett charmigt, men kanske lite spretigt, personligt vittnesbörd om den store Mannerheim och det finska, men lika mycket om den burduse och något knarrige, men oupphörligt roande, Donner själv.