Det finns tillfällen då man dyker på en historia som är så vacker att man aldrig vill att den ska ta slut. Det finns böcker vars huvudpersoner följer med en länge. Personer som känns som vänner, personer man bekymrar sig för och vill följa, personer man vill ska få det lyckliga slutet. Det finns böcker man aldrig vill sluta läsa.

När jag avslutat "Nattvakten" efter ett par dagars intensivt läsande, kände jag mig helt tom. Och lite snopen. Det tog slut så snabbt. Ungefär som en huvudrätt på en bättre restaurang, eller en sån där fånig minisemla.

Det är svårt att vara lesbisk på 1940-talet. Det är svårt att vara kvinna. Det är svårt att leva i krigstider, med bombräder och skräck. Det är svårt att bli sviken i kärlek. Om allt detta händer på samma gång…vad händer med människan då? Och vad händer sen, efter kriget, när konvenansen och fördomarna återvänder, när vi alla måste vara som vi var innan?

För Kay är efterkrigstiden en enda lång bakfylla. Seg, tröttande, förvirrande. Den plats hon haft, den uppgift som var hennes finns inte längre. Det liv hon inordnat åt sig är inte längre möjligt att leva. För andra har krigsslutet inneburit en befrielse, för henne är allt som händer en bekräftelse på att inget har förändrats.

Av de fyra kvinnor som porträtteras är det Kay som gör störst intryck på mig. Hennes smärta, hennes likgiltighet inför vardagen, sig själv. Hennes oförmåga att hantera det faktum att hon inte längre är behövd i samhället, att hon återigen reducerats till att vara en kvinna, en kvinna som inte passar in i mallen. Det är på sätt och vis en variant av "soldaten som kom hem från kriget", med den skillnaden att en lesbisk före detta ambulansförare från överklassen inte ens har medaljer att trösta sig med.

Homosexualitet, kön och klass. Det är Waters teman och hon väver skickligt samman sina historier till en fascinerande tät väv, där den brutna kronologin skapar en oerhörd spänning. Och det är de mänskliga relationerna som driver läsaren framåt, eller bakåt…

Den här romanen rör sig på så många plan samtidigt, har så många parallella historier, så många bottnar. Att Waters tidigare skrivit deckare märks i hantverket, i hur hon bygger upp spänningen, hur hon endast ger oss mycket små bitar information åt gången, som i en klassisk pusseldeckare.

Alla priser och alla lovord som regnat över Waters sedan "Kyssa sammet" har hajpat henne till samma nivåer som, säg Artic Monkeys. Men Waters levererar. Själv säger hon att läsandet av hennes böcker ska kännas som att åka spöktåg genom historien. Känns bra. Känns som en åktur man genast ställer sig i kö till för att åka om och om igen.